Vår dag skall komma

“Mitt hår irriterar er, men jag låter det växa. Mina handlingar, min attityd, stör er, ändå kommer jag att förstärka dem. Och när jag äntligen står under regnet av er sarkasm, förblir jag likgiltig. Jag kommer äntligen bli den jag ska vara. Men trots detta äckel, denna skam, kommer ni att älska mig. För den jag är.”
Skogsliv vid Walden möter den franska förorten när Romain Gavras ger sina 90 minuter civil olydnad. Genom en rödhårig tonårings ögon möter vi en grå värld utan medmänsklighet, Rémy (Olivier Barthelemy) utsätts för sina vänners hånflin och undviker att duscha med lagkamraterna efter träningen. Hans röda hår får honom att känna sig fel i alla sammanhang och det är bara bakom datorskärmens anonymitet som han verkligen trivs.

Av en händelse träffar han fyrtioåriga Patrick (Vincent Cassel), en rödlätt cynisk psykiater som använder sin kunskap till att manipulera snarare än hjälpa. Med sin röda hårfärg, som ett folk utan språk, land eller armé står de ensamma mot världen. Då tömmer de bankkontot, köper en frisörporsche och excentriska kostymer för att ge sig ut på vägarna.

Romain Gavras har själv beskrivit sin film som en romantisk komedi, men bara en sjuk människa skrattar åt det här. “Vår dag skall komma” är en absurd roadmovie genom ett Frankrike som tappat tron på framtiden, om två personer som hittar något att sträva efter i meningslösheten.

Vincent Cassels karaktär blir femton år efter “Medan vi faller”, en variant på sin egen roll, fyrtioplus och trots ett välbetalt jobb fullständigt misslyckad som människa. Han är full av geniala infall, och i naiv spontanitet bryr han sig inte ett dugg om konsekvenserna. Rémy har inte ett uns av det, men under Patricks inflytande blir han en helt ny människa. Duon rånar, misshandlar, förolämpar, knullar, mördar och pissar på hela Frankrike på vägen mot apokalypsen. Det är våldsamt, äckligt, omoraliskt och fruktansvärt vackert.

Med ett bildspråk som utvecklats rakt ur Romain Gavras provokativa musikvideor tecknas en folktom värld som slutat att ens reflektera över sig själv, Thoreaus naturromantik har bytts ut mot dramatiska scenerier av industriområden och hamnkvarter och från betongen dånar fabrikernas visslor som larmet inför en bombräd.

Trogen det franska filmarvet slutar “Vår dag skall komma” på de nordfranska stränderna. Vid vägs ände, med hopp mot alla odds. Inga fyrahundra slag, men likväl en vänsterkrok mot västerlandet.