Venus

Två veterana skådespelare, Maurice (Peter O’Toole) och Ian (Leslie Phillips) vet att döden bara är ett stenkast bort. Deras sista år i livet kretsar runt en uppsjö av mediciner, sprit, döda vänner och obetydliga filmroller. Detta ändras dock då Ians unga systerdotter Jessie (Jodie Whittaker) kommer för att ta hand om sin stackars morbror. Det visar sig dock att denna tonåring har något helt annat i tankarna än att ta hand om den döende gamlingen. Hon är en partytjej bortom kontroll och driver till slut Ian till vansinne.
Maurice ser dock något annat i Jessie. Han försöker leda henne till sitt kall som modell och tar henne till en porträttkurs där hon ska agera nakenmodell. Efter att ha sett den unga flickan naken förvandlas surrogatpappa-förhållandet till en ensidig passion.

Det råder ingen tvekan över att O’Toole-fansen kommer jubla över “Venus”. Vi andra som inte lärt oss älska O’Toole under vår barndom sitter mest och tittar på klockan genom hela filmen. De 95 minuterna känns kosmiskt långa. Men det är inte i skådespelet felet ligger. O’Toole och Whittaker dansar i samma takt genom hela filmen. Allt brister dock i manuset. De plågsamma dialogerna, de onödiga sludderscenerna och det överdrivna känslospelet gör det hela till en plågsam snyftarsoppa som smakar unken socka.