Veronica Mars – säsong 1

Veronica Mars bästa vän Lilly Kane, dotter till miljardären Jake Kane, hittas mördad. Skådeplatsen är Neptune i södra Kaliföronien – och tidpunkten drygt ett år efter mordet. Veronicas pappa Keith tvingas avgå som sheriff efter att ha lagt för stort fokus på offrets far.
Det perfekta livet tog en snabb vändning. Veronica Mars var poppulär i skolan, hennes pappa var Sheriff och hennes pojkvän var Ducan Kane, miljardärsson och bästa vännens bror. När pappa Keith anklagar Jake Kane för mordet vänder sig invånarna i Neptune mot familjen Mars. Mamma Mars pallar inte pressen och sticker – och för Veronica återstår bara att välja parti – pappa – eller resten. Veronica väljer fadern och blir hans assistent på en nystartad detektivbyrå. Med sitt gamla liv förstört, och utan vänner jobbar Victoria målinriktat mellan att klara skolan och att lista ut sanningen bakom mordet på Lilly. För det är väl inte rätt person som sitter i fängelse, eller?

“Veronica Mars” är bäst. Och sämst. Min recension av den första säsongen riskerar att bli lika mycket hyllning som utskällning. Anledningen till detta är att det finns mycket som är otroligt bra, men samtidigt minst lika mycket som är värdelöst. Jag är kluven.

Efter femton avsnitt var jag inte nådig i min kritik när en vän frågade vad jag tyckte om det än så länge. “Det värsta och lamaste jag sett” blandades med “fan att jag ska behöva skriva om skiten”. Men vändningen kom. Tålamodet var nära på att ta slut, och tack och lov kom den – annars hade den tyngsta sågningen av en tv-serie någonsin från min penna kommit.

“Veronica Mars” har en intressant historia. Mord, pojkvänner och så vidare. En ung tjej som är mer street smart än någon annan överhuvudtaget kommer att bli på tv. Slår du upp ordet “street smart” bör du finna en bild på Veronica Mars istället för “having shrewd resourcefulness needed to survive in an urban environment“. Men att Veronica Mars är en tjej som klarar sig på gatan är inte problemet. Snarare att hon klarar sig lite för bra i vissa lägen.

Vad som gör serien så ointressant är inte Veronicas förmåga att alltid klara sig i varje situation eller att hon alltid verkar vara i fara. Problemet är istället fega manusförfattare. 40-årige Rob Thomas som står bakom “Veronica Mars” har en bunt med intressanta idéer, men han tror inte på sin egen historia, och utnyttjar inte idéerna på rätt sätt. Istället för att fokusera serien på huvudtemat så är i princip varje avsnitt fristående, och går ut på att Veronica hjälper någon i skolan med ett vardagsproblem. Någons pojkvän vill göra slut, någons hund har försvunnit och pappa Keith behöver hjälp på kontoret. Det finns naturligtvis en röd tråd genom hela säsongen, men de flesta avsnitt fokuserar just på dessa enskilda evenemang, vilket ibland inte ger det djup som historien i vissa fall suktar efter.

Den röda tråden hade gott och väl räckt för en hel säsong. Man hade kunnat dra ut på historien, låta det gå lite dåligt, få ett par vändningar och fram för allt – göra tittaren ovis. Nu kan vi räkna ut hur det kommer att gå i nio fall av tio. Huvudhistorien är mördande välskriven, men ansvaret ligger enbart hos de fega manusförfattarna. De har inte trott att det skulle hålla tillräckligt länge. De ska dra ut på det hela över flera säsonger. Det är inte så man gör bra tv. Man bombar in alla idéer man har, och när de är slut – då hittar man på nya.

Veronica Mars är en serie med mycket potential. Och det är först under de fem-sex sista avsnitten som fokus läggs på de essentiella problemen, som verkligen betyder någonting för karaktärerna, vilket automatiskt återförs till åskådaren. Äntligen bryr man sig om Veronica och hennes vänner. Kristen Bell är löjligt charmig i rollen som Veronica Mars, och det spelar ingen som helst roll att hon är tio år äldre än karaktären hon spelar. Bell är som gjord för rollen. Bell lyckas förmedla “texten mellan raderna” på ett bra sätt, och de smarta samhällssatirerna får mig att skratta när jag egentligen borde vara tyst.

Upplösningen är lysande. Sanslöst spännande, oväntad och välskriven – precis som en bra serie ska vara, och trots den magra inledningen är slutet så bra att jag entusiastiskt ser fram emot att slaviskt följa säsong två. Så bra var avslutningen, men hoppar man tillbaka i samma sega båt som i säsong ett, då skippar jag det här.