Publicerad kl 00:00 den 13 Dec 2007

av

Peter Steen

psteen@cine.se


En av årets absolut bästa utländska filmer har fått en pinsam, rent av patetiskt dålig distribution i Sverige. På små kulturbiografer vars klientel är näst intill obefintligt tack vare små dukar och minimalt filmutbud visas detta mästerverk. Amerikanska sötsliskiga tonårskomedier med tafatta manus och minimalistiska skådespelarinsatser prioriteras tydligen över kulturrik europeisk film på de stora biograferna.
Filmen belönades med bästa manus när den med stenhård konkurrens tävlade i Cannes i somras. Och manuset är verkligen klockrent. Det är få regissörer som kan väva ihop ett manus av denna kaliber utan att framställa det som rörigt och svårt att hänga med i. Men när den tysk-turkiska regissören Fatih Akin inleder något blir det oftast bra. Det här är den andra delen i hans trilogi som behandlar kärleken, döden och djävulen. ”Head-on” var den första delen: en ganska enkel men ändå intensiv historia med endast två karaktärer i centrum. ”Vid himlens utkant” är det precis motsatta. Den är först och främst lugn. Den musik som spelas inger en stämning och det känns överlag som en stillsam upplevelse. Men den är också mer komplex än ”Head-on”. Filmen skildrar sex människor – sex livsöden – som alla har en slags koppling till varandra. Samtidigt behandlar den de kulturkrockar som uppstår när deras vägar möts.

Ali och Nejat är far och son. Ali är en gammal man med konservativa värderingar som bjuder in en turkisk glädjeflicka till sitt hem för att leva med honom mot betalning. Nejat är en ung lärd professor vid ett tyskt universitet vars relation med sin far tycks hänga på en skör tråd. När den prostituerade Yeter Öztürk flyttar in hos hans far är han först lite motvillig. Men han ändrar snart sin uppfattning när Yeter förklarar om sin dotter som hon varje månad skickar pengar till för att upprätthålla sina studier. Susanne och Lotte är mor och dotter. Susanne representerar det gamla och inskränkta och Lotte det unga och toleranta. När Lotte en dag hemma i Tyskland tar hem Ayten Öztürk som flytt sitt hemland Turkiet på grund av politiska skäl uppstår det kulturkrockar mellan den trygga västerländska modern och den politiskt förtryckta Ayten. Susanne tror att ett eventuellt medlemskap i EU kommer förbättra Turkiets situation menas Ayten hävdar att inget kommer att hända utan politisk kamp från proletariatet sida. Det här är en av flera scener som bygger upp filmens politiska laddning.

Det är ofta de små tillfälligheterna, slumpen, som avgör våra livsöden. Och det är mycket det Fatih Akin vill säga oss. Döden är medveten igenom hela filmen. Direkt och indirekt. Den lurar alltid runt hörnet och vi påminns hela tiden om hur ovisst livet kan vara. I en konversation mellan Ali och Nejat säger Ali att det är hemskt att bli gammal och att det inte finns någon som helst romantik i det. Men vad Akin verkligen vill säga är att döden inte endast kommer med åldern. Den kan likväl drabba ungdomar som medelålders människor. Han vill också illustrera vad vi kan lära oss och hur man kan gå vidare. Ett liv kan antingen fyllas eller tömmas efter någons död. Man väljer sin väg och gör det man måste göra.

”Vid himlens utkant” är en av årets absolut bästa utländska filmer och en stark kandidat för bästa utländska vid nästa års Oscars. En film som bjuder in till en spännande resa in i två världar präglade av två olika länders kultur, religion och politik. Fatih Akin är en lovande regissör som förhoppningsvis kommer att ha mycket mer att erbjuda den framtida publik som är villig att ta del av hans arbete.

Vid himlens utkant

Regi

Fatih Akin

Skådespelare

Baki Davrak,
Hanna Schygulla,
Nurgül Yesilçay,
Nursel Köse,
Patrycia Ziolkowska,
Tuncel Kurtiz

Genre

Drama

Originaltitel

Auf der anderen Seite

Premiärdatum

21 maj, 2008

Språk

Tyska, Turkiska, Engelska

Längd

122 minuter

Produktionsår

2007