Vikarien

Dagens skolsituation i Sverige är ett känsligt ämne. Politiker undviker det mer än gärna. Ingen vill ta ansvar för barnen, ungdomarna eller nedskärningarna. Ingen är villig att ta ansvar för lärarna som tvingas att gå på sina bara knän samt ta till alla tänkbara knep för att bedriva någon form av värdig undervisning.
Filmen Vikarien presenteras som ett actiondrama om man får tro regissörerna. Jag skulle snarare vilja påstå att filmen är en dokumentär i sann UR-anda som är packad med 99 % drama och 1 % action. Vikarien handlar om läraren Max som arbetar på Hallonbergsskolan i Stockholm. En ung lärare som är villig att hjälpa sina elever till varje pris, men som samtidigt börjat tvivla på sin roll i klassrummet. Hans tankar går till sin gamla lärare Folke, en man som inte släppt gamla anor och utbildningsmetoder. Max bjuder in Folke som undervisar i Malmö att komma till Hallonbergskolan och försöka med sina metoder där. En jämförelse av två olika generationers inställning till hur ett klassrum skall skötas.

Vikarien är ett modernt samhällsdokument över en på många sätt hopplös situation. Max engagerar sig i utvisningsbeslut och får ta del av kulturella krockar. Filmen är som bäst när den sållar ut vissa personer och fokuserar på just deras lilla historia som antingen vara humoristisk eller i vissa fall väldigt gripande. Många invandrarbarn i dagens skolor har hemska upplevelser såsom krig med sig i bagaget. Minnen som alltid kommer att jaga dem samtidigt som de skall anpassa sig till ett nytt land, nytt språk och nya vanor.

Symboliken av hopp, samhällskritisk och utan att inleda en dissektion av ordet: respekt. Detta är en smal film som trampar i många spår av dogma. Ohyggligt smal, som SVT borde köpa in, sända och sedan anordna en timme med debatt efteråt. Varför inte använda den i utbildningssyfte på lärarhögskolan? På en biograf kommer den aldrig riktigt till sin fulla rätt, trots många bra frågeställningar och en glimt i ögat.