Vilddjuren

Lejonet Ryar har alltid haft problem med att leva upp till sin fars storstilade rykte. En dag får han nog av alla gliringar när han inte ens lyckas skrämma besökarna med sitt ryt. Av misstag blir han bortförd från zoo:et, och helt plötsligt befinner sig lille Ryan på en transportbåt på väg mot den vilda djungeln. Vännerna och fadern kan inte göra annat än följa efter…
Det är omöjligt att nämna “Madagaskar” i sammanhanget. Men varken “Madagaskar” eller “Vilddjuren” är bra filmer, även om den sistnämnda lyckas vara ännu tråkigare. Det märks att Disneys alster är mer genomarbetat än DreamWorks dito. Animationerna är mycket imponerande och ger ibland intrycket av att vara för bra. Den lekfulla känslan som finns i animerade filmer försvinner när animerade lejon och ekorrar är storstilade kopior av deras original.

“Vilddjuren” är inte originell på något plan. “Ey, I got my eyes wide open”, säger ekorren för att hundradelen av en sekund senare gå rakt i ett föremål. Eller “we’ll find them soon, how big can this place be, anyway?”, säger någon, för att gå ett steg framåt och se en enorm dal. Sånt är inte, och har aldrig varit roligt. Dessutom plockar man in några kända citat och tror per automatik att vi ska skratta. Istället gräver man bara sin egen grav genom att ytterligare bromsa upp den redan långsamma historien.

Publiken tycks i alla fall ha förstått detta. “Vilddjuren” har till idag spelat in blyga 37 miljoner dollar. I Frankrike togs den bort från biograferna efter en vecka, i USA fick den två veckor. Jämför detta med “Madagaskar” som spelade in 194 miljoner dollar. Siffrorna talar sitt tydliga språk. “Madagaskar” var dålig, och spelade in 194 miljoner, föreställ er hur dålig “Vilddjuren” måste vara.

Coldplay och deras superhit Clocks dunkar fram i biografens högtalare. Bättre musik och snyggare animeringar blir det knappast, men vad gör de när det ändå är så innehållslöst och meningslöst?