Vivre sa vie

Godard gör ett väldigt starkt politiskt ställningstagande, i ett väldigt specifikt ämne, på ett väldigt svårbestämbart vis. Jag vill inte skriva om det.
Anna Karina gestaltar alltid sina roller med en humoristisk allvarsamhet, därför blir den sorgsenhet som ligger i hennes ansvarslösa tolkning av karaktären Nana, en ung kvinna på väg in i prostitution, så slående. Realistisk och uttrycksfull. Det finns något odödligt, eller väldigt seglivat, i den situation som filmen behandlar. Den stegvisa, oskyldiga vägen ner i prostitutionen som leder genom vaga löften om karriärer i Hollywood för att sedan bli ett automatiserat kuggverk där sexuella tjänster genomförs rullbandsmässigt. Där det blir en vardag som alla andra, som filmas rakt utan att tydligt värdera.

Det finns en väldigt intressant berättarteknisk aspekt i Vivre sa vie som tråkigt nog inte återvinns tillräckligt ofta i modern film. Istället för att göra filmen till ett långt flöde delas den upp i tolv olika segment som alla beter sig på fint skiftande sätt. Jag tycker visserligen att man ska respektera en regissörs val av filmstruktur, precis som man bör lyssna på skivor i låtarnas korrekta följdordning för att förstå det verkligt fina i musiken. Men efter att ha sett Vivre sa vie ett par gånger kan jag inte låta bli att hoppa genom filmen, se varje kapitel för sig själv, låta filmen vila mellan varje segment. Hänsynslöst se dem i fel ordning. Och betrakta dem som enskilda produktioner. Jag blir förvånad över hur bra det fungerar.

Trots ett vanligtvis tungt ämne förvånas jag över hur lätt Godard tar sig an det. Han fastnar inte i jobbiga våldtäktsscener och andra subgenreklichéer utan visar istället en betydligt mer nyanserad bild. Samtidigt vilar det något väldigt slarvigt över filmen, den känns stundtals härligt improviserad och de korta noteringarna som föregår varje filmsegment skapar en illusion av att filmens manus skulle vara slitet direkt ur ett skissblock.