Wallace och Gromit

Efter att ha tagit steget till långfilmsformatet med “Flykten från Hönsgården” återvänder Nick Park och Steve Box till de två figurerna som de gjorde så lyckade kortfilmer med, den ostälskande uppfinnaren Wallace och hans empatiska hund Gromit. Personligen tyckte jag inte “Flykten från Hönsgården” höll samma klass som kortfilmerna. Den blev lite för ojämn i skämten och hade inte samma underfundighet i humorn. Samma sak gäller tyvärr också långfilmen om Wallace and Gromit.
Duon jobbar nu med att fånga in kaniner på ett “humanistiskt” sätt för att lokalbefolkningen ska kunna fortsätta med sin stora hobby, att odla grönsaker. Snart är det nämligen dags för den årliga tävlingen där störst grönsak vinner. Ett stort hot dyker dock upp och det är naturligtvis upp till Wallace och Gromit att lösa det.

Det är en väldigt charmig film som innehåller en hel del roliga scener, men lämna era filmanalyserande glasögon hemma, det är inte svårt att lista ut duons kommande drag och strategier. Planteringarna (no pun intended) är lite för tydliga för att de ska passera obemärkta och det mesta som händer har man sett i någon annan film tidigare. Ibland är det en tydlig parodi, ibland ren stöld.

Humorn varierar mellan att vara övertydlig (hundar som jagar varandra i flygplan – dogfight) och riktigt träffsäker. Park och Box har en förmåga att få sina lergubbar att se så härligt korkade ut och kaninerna i filmen fick mig ofta att skratta till.

Sammantaget är det en bra långfilmsdebut för Wallace och Gromit. De har tappat lite av sin charm som de hade i kortfilmerna, men de gör absolut inte bort sig och vill du ha en ursäkt att gå på filmen så passar det utmärkt att ta med barn som är minst 6-7 år. En del scener lär skrämma yngre barn.