Weather man

Gore Verbinski som regisserat bland annat “Pirates of the Caribbean” rör sig in i mörkare territorier med en Nicholas Cage som verkar ha övat den uppgivna minen framför spegeln.
Dave Spritz (Nicholas Cage) är en lokal väderpresentatör i Chicago som brottas med personliga problem. Hans barn missbrukar droger, blir retade i skolan och tjuvröker. Hans far har drabbats av cancer och hans äktenskap har kraschat. Nu har han fått ett erbjudande om arbete i New York, frågan är om han ska ta det eller stanna i Chicago och försöka få ordning på sitt liv tillsammans med sin familj.

Komedier som på samma gång ska vara både roliga och djupt tragiska kan bli fantastiska om det görs rätt. Det viktigaste är i mitt tycke att starka känslor väcks, att man skrattar samtidigt som det är absurt att skratta eftersom det egentligen inte är roligt. Det känns som det är dit “Weather Man” strävar, men utan att nå riktigt ända fram. Nicholas Cage är en av Hollywoods verkliga kameleonter vars framträdanden är en kvalitets- och genremässig berg-och-dalbana. Här är han avslaget blasé och verkar stundtals närmast Valium-knaprande slö. Han fungerar ändå hyfsat i rollen, även om han blir utspelad totalt av en nedtonad Michael Caine som Pulitzer-prisvinnande far. Bäst är dock Cages barn i filmen som verkar vara de enda som orkar engagera sig och visa någon egentlig energi.

Jag vet inte riktigt vad Gore Verbinski siktade på att uppnå med “Weather Man”. Den bjuder på en del leenden och ett par skratt men är mestadels bara en ganska stillsam resa. Att blanda ångest med humor är en svår konst som Verbinski inte behärskar. Det känns som att drama-elementen och den bedövade, nästan sorgsna, atmosfär som ligger ovanpå hela bygget blir som en våt filt. Den dämpar och stänger ute både de potentiella gapskratten och sympatin med karaktärerna. Det är hyfsad underhållning långa stunder, men en riktigt bra svart komedi ska kännas i magen och det gör inte “Weather Man”.