Wimbledon

Från Working Title, som tidigare har producerat filmer som Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Love actually kommer nu Wimbledon. I denna film försöker man mixa tennis med romantik, en tanke som kan diskuteras. Det var med väldigt låga förväntningar som jag klev in i biosalongen för att se Wimbledon.

Peter Colt, som gestaltas av Paul Bettany är en tennisspelare som en gång i tiden har varit rankad elva i världen. Nu börjar han dock bli till åren, och det är få som överhuvudtaget vet vem han är. Han har därför bestämt sig för att i och med Wimbledon spela sin sista tennisturnering. Lizzie Bradbury (Kirsten Dunst) är däremot väldigt framgångsrik och det råder ingen större tvekan om att hon kommer att ta hem turneringen på den kvinnliga sidan. Peter som under tennisturneringen har bokat ett enkelrum på ett hotell får av misstag fel nyckel och råkar komma in i en svit där Lizzie bor. Han ber om ursäkt och de skrattar tillsammans och detta blir den första, men dock inte den enda gången de träffas.

Att filmen faktiskt är inspelad på Wimbledons tennisbanor höjer trovärdigheten och gör det lite roligare att kolla på denna 1 timme och 40 minuter långa film. Detta är en lite smårolig film med starka skådespelarinsatser och tennissekvenserna är faktiskt riktigt bra gjorda, men i övrigt har den väldigt många brister. Det är ytterst få romantiska komedier som har något som helst budskap och den här skiljer sig inte från mängden, vi får vänta ytterligare ett tag tills vi får se en sådan. Dessutom är detta alldeles för förutsägbart, allting går som på räls och något motstånd existerar inte, även de minst filmintresserade kan lätt lista ut hur den här filmen kommer att sluta redan efter en kvart.

För de som älskar romantiska komedier och lyckliga slut så kan denna film vara värd ett besök, annars är det endast att kasta pengarna i sjön.