Woody Allen: A Documentary

Vill man veta mer om Woody Allen och, framförallt, hans filmer så är Woody Allen: A Documentary en bra start. De viktigaste händelserna i regissörens liv och karriär presenterar på ett effektivt och underhållande sätt, den som söker djupare analyser eller ny information har dock kommit fel.I den lilla genren Woody Allen-dokumentärer placerar filmen sig högt, även om den lånar en hel del från material som har kunnat ses i tidigare filmer om regissören. Regissören Rober B Weide (Simma lugnt, Larry!, Lenny Bruce: Swear to Tell the Truth, Hopplös och hatad av alla) är en mästare på att sätta ihop äldre material med nyinspelade intervjuer med både Allen och människor som har jobbat med honom (Sean Penn, Larry David, med många flera). För en uppdaterad introduktion, filmen sträcker sig ända till förra årets succé med Midnatt i Paris, så är detta ett högst intressant dokument.
Om man tittar på tidigare dokumentärer så är Wild Man Blues (1997) den bästa källan för en inblick i människan Woody Allen. Här får vi följa regissören på europaturné med sitt jazzband, under resan får vi lära känna honom separerad från sina filmer. Scenerna med hans föräldrar, av vilka delar återanvänds i den aktuella filmen, är talande för varför Woody är besatt av vissa teman och ämnen. Jag nöjer mig med att konstatera att de inte är världens mest stöttande eller positiva föräldrar, något som är intressant i relation till flera scener i Woodys filmer, till exempel mor/son-relationen i hans del av New York Stories.
Jean-Luc Godards kortfilmsintervju med Woody Allen, Meetin’ WA (1986), är en intressant liten bagatell som säger mer om Godard och hans förhållande till regissören och intervjuer på celluloid än om Woody Allen. Absolut värd att se om man gillar både Godard och Allen men inte särskilt näringsrik som informationskälla om Woody.
Den film som i stil och innehåll mest liknar den aktuella filmen är Richard Schickels Woody Allen: Mitt liv som film (2002). Woody Allen: A Documentary är dock betydligt bättre på alla sätt och presenterar en mer helgjuten helbild av Woody. Schickels film lider av dåligt användande av speltiden och tillåter, på grund av försöket att få med något om alla filmer upp till den tidpunkten, endast alltför korta intervjusnuttar varvat med tveksamt utvalda klipp från hans filmer, strukturellt och tempomässigt fungerar den inte. Woody Allen: A Documentary (som förutom bioversionen på knappa två timmar finns i en över tre timmar lång version) är bättre regisserad med ett tempo som fungerar både som introduktion och uppfriskning om Woodys pågående livsverk.
Woody Allen: A Documentary får också plus i kanten för att inte väja för att presentera Woodys mörkare sidor, som hans förhållande och giftermål till sin egen och Mia Farrows styvdotter Soon-Yi. Filmen handlar om Woody och har av denna anledning honom i centrum, men den förhärligar inte regissören på onödigt inställsamt sätt. Jag hade dock önskat mig fler intervjuer med kritiker av regissören och hans filmer (vilket säkert hade gått att ordna fram till filmen om man försökt) samt intervjuer med Mia Farrow, Woodys biologiska son, som vid flertal tillfällen uttryckt sitt missnöje över att hans syster också är hans svärmor, och Soon-Yi (med vilka filmarna, med all säkerhet, inte hade lyckats ordna intervjuer med hur mycket de än försökt).
I slutändan är Woody Allen: A Documentary den perfekta introduktionen för alla nya fans som kanske vill fortsätta sin resa med regissören efter att sett någon enstaka film. Eller de fans som bara sett filmer av regissören men aldrig sett någon dokumentär eller läst någon bok om Woody (om man vill läsa istället för att titta kan jag rekommendera Stig Björkmans samtalsbok Woody om Allen – Med egna ord). För alla redan frälsta Woody-fans fungerar dokumentären som en bra påminnelse om både vad man gillar och ogillar med regissören.