X-Men: The Last Stand

Någonstans i filmvärlden kommer alltid de stunderna där en viss genre slår igenom, går i graven, återuppstår, blir som bäst, blir älskad, blir tröttsam eller helt enkelt bara maler på. Filmer om superhjältar var för den stora massan på bio var de äldre Batman – filmerna. Sedan kom en makalös explosion för ett antal år sedan som nu gått in på att de filmerna börjat få sina uppföljare eller blivit trilogier eller så gör gamla superhjältefilmer comeback. Även fast jag har svårt att tro att det säljer Actionfigurer som förr fungerar oftast filmerna lite extra bra tack vare bra dataeffekter och spektakulära Actionsekvenser.
När den tredje delen av X-Men berättelsen tar sin början har man lyckas få fram ett botemedel för mutanterna; någonting som leder till delade åsikter och tankar bland karaktärerna. Någonstans i detta universum har det alltid funnits en stark ståndpunkt kring hur olika människor särbehandlas och parallellerna till vår egen värld ligger inte långt borta. Utan att bli det minsta politisk kan man dra referenser till hur vissa grupper får lida av att andra utnyttjar möjligheter eller bara förstör för andra. Fördomarna som de “goda” mutanterna alltid har fått kämpa emot gör att folk ser deras krafter som en sjukdom, medan en grupp mutanter tycker att evolutionen gett dem oanade möjligheter och hellre för ett krig mot den underlägsna mänskligheten.

Detta finns där som en slags grund. Men ovanpå den vilar en ganska vanlig Actionfilm klädd i snygga sekvenser och vet man ungefär vad man får lär man inte bli besviken. Ser man X-Men för välspelat drama framför superhjältar som tack vare sina krafter kan slåss häftigt ger den lite tråkiga karaktärsutvecklingen inte särskilt mycket för den kräsne. Låter man sig dock underhållas finns det en hel del sekvenser att tycka om.

För även om torra repliker och taskiga skådespelarprestationer aldrig kan ersättas av spektakulära specialeffekter finns det ändå någonting “enkelt” med att bara gilla Wolverines, Storm och de andras fortsatta kamp mot den ondskefulla sidan av mutanterna. Visst blir X-men: The Last Stand också MTV godis för en generation ungdomar; En del karaktärer känns väldigt meningslösa i sina strama scener och vissa Oneliners tycker förmodligen bara lågstadiebarnen om. Men actionsekvenserna fungerar riktigt bra, är välgjorda och Wolverine samt några av de andra mutanterna har vi redan stiftat bekantskap med, och känner, så historien om botemedlet och den strid som rullas upp på grund av det kan få innehålla den farten som krävs för att göra det till serietidningsunderhållning. Blandningen av de vanliga människorna, militären och mutanter görs bra och även om det är väldigt mycket stundtals som ska berättas, klippas till och förklaras är det fortfarande en film främst för att underhålla så det finns ingen risk att man missar någonting. Mer än just att man kunde gjorde lite bättre val av vissa bitar som behöver vara med för att publiken ska få ut det mesta av filmen. Kelsey Grammers (som spelar Fraiser i teveserien med samma namn) i skepnad av Dr. Hank/Beast gör exempelvis en bra roll man gärna skulle ha sett lite mer av – även fast han ändå är med förhållandevis mycket i jämförelse med vissa andra karaktärer. Tyvärr tror jag denna trend med många karaktärer och fler sidohistorier är någonting som ofta upplevs väldigt splittrat när man har mycket man vill berätta om och alla karaktärer ska känna att de får en poäng. Någonting som med all säkerhet är väldigt svårt både när man skriver manus och i redigeringen.

På de aspekterna är del tre alltså väldigt bra underhållning och trots att den inte riktigt har samma tryck i känsloregistret som del två är det nog bara småsaker som avgör vilken del som blir ens personliga favorit. I alla avseenden när det kommer till att ha roligt på bio samt att i framtiden kunna plocka fram den kommande Dvd – utgåvan för helgunderhållning är jag övertygad om att de flesta kommer vara riktigt nöjda med filmen.