Yamakasi

Akrobater i all ära, men visst är det häftigare att se när våghalsar utan respekt för tyngdlagen förflyttar sig likt apor i storstadsdjungeln med spektakulära hopp och volter. För ett par år sedan kom en film (delvis skriven av Luc Besson, den franske regissören bakom bl.a. “Le grand bleu” och “Leon”) som satte sju minst sagt aplika personer i huvudrollerna. Tillsammans kallar de sju personerna sig för Yamakasi och spenderar medparten av sin lediga tid med att hoppa och klänga på byggnader. Komisk nog hade förmodligen ett par riktiga apor klarat av skådespelandet bättre än huvudrollsinnehavarna.
Yamakasi-gänget utför med daglig rutin halsbrytande stunts runt om i Paris förorter och avgudas av ungdomarna som bevittnar gängets bedrifter. Polisen är inte lika road och jagar de sju ungdomarna med alla medel. När den unge Djamel, som till varje pris vill efterlikna sina idoler, skadar sig allvarligt känner Yamakasi-gänget sig skyldiga att betala en operation som Djamels familj inte har råd med. Yamakasi inleder snart en stöldvåg mot Paris rika befolkning och använder sina akrobatiska färdigheter för att kringgå larm och lås.

“Yamakasi” imponerar med mängder av snygga hopp, skutt, språng, volter och kullerbyttor som ofta kombineras med slowmotion-effekter. Dessvärre är det i princip allt positivt som kan sägas om den här filmen. Utöver akrobatiken bjuds tittaren på en usel handling, dialoger som tveksamt kan roa andra än ungar under tolv år och dunkande fransk hip-hop en masse. “Yamakasi” är varken spännande eller rolig och det är synd att inte Luc Besson själv regisserade den.

Skådespelarna i huvudrollerna är horribla. De sju pajaserna är alla nybörjare och klarar med nöd och näppe att leverera sina dialoger. De tror att de är komiker, vilket de inte är, och de tror att de kan tolka känslor, vilket de inte kan. Resultatet blir katastrof och man önskar till slut att de misslyckas med ett hopp och bryter nacken eller att de blir tagna av polisen och inburade.

“Yamakasi” är som bäst om man bortser från allt annat än akrobatiken. Mot slutet är apkonsterna filmens enda kvarstående värde och inget annat motiverar att man borde se “Yamakasi”.