Year One

Jack Black och Michael Cera spelar primitiva jägare som börjar ifrågasätta meningen med livet efter att ha ätit ett äpple från kunskapens träd börjar. På grund av deras slöhet utesluts de från sin stam och flyr för att hitta svaren på sina frågor.
Förutsättningarna är egentligen ganska bra, förutom två charmiga skådespelare är premissen trots allt ganska rolig och med Harold Ramis i registolen och manus från ett par manusförfattare från amerikanska “The Office” borde det varit ganska kul

Men det är det inte. Och även om “Year One” aldrig blir ogenomlidigt, men den komiska ambitionsnivån känns bra mycket högre än slutresultatet skvallrar om. Med Mel Brooks ” Det våras för världshistorien del 1″ som uppenbar inspirationskälla turas Black och Cera om att försöka leverera så hög skämtratio som möjligt. Ibland känns det nästan som om manusförfattarna skrivit tio skämt och hoppats att eller två fungerar. Men när resultatet är lägre än så och Ceras cereska skådespel kan inte rädda mer än ett par scener.

Kiss-, prutt och bajsskämt brukar vara omöjliga att undvika när det kommer till sådana här filmer, och det finns tillfällen då det fungerar, men när Black plockar upp och äter bajs ger det bara intrycket av tröttsam brist på kreativitet.

Historien är det vikigaste i varje film, och med de goda förutsättningarna som fanns är det bara sorgligt nr ömsom briljanta biroller (David Cross, Hank Azira och McLovin) gör sitt bästa för att rädda ett sjunkande skepp. Men inte ens Brooks hade fått oss att skratta åt den här soppan.