Zatoichi

En av japanska idag främsta regissörer, Takshi Kitano tar i och med “Zatoichi” oss tillbaka till landsbygdens, samurajens och maffians japan på 1800-talet. Upptakten kunde vara som hämtad ur en Kurosawa-film och Kitano hyllar också den legendarisk mästaren i sitt visuellt vackra och våldsamma drama om Zatoichi, en av de mest populära japanska hjältefigurerna.
Ichi är en blind vandringsman, som förtjänar sitt uppehälle genom gamling och massage. Utåt sett är han inte mer än “den blinde massören“, men bakom denna enkla fasad döljer sig en mästare när det gäller att med blixtsnabb precision hantera ett svärd. En dag råkar Ichi komma till en avlägsen stad bland bergen, vars invånare sedan en tid tillbaka plågas av den brutale Ginzo och dennes maffialiknande fasoner att kräva daglig skatt från stadens fattiga invånare.

Kitano visar upp en mycket fin fingertoppskänsla för att få det musikaliska och det visuella gå ihop till en enhet. Vi får bland annat se en grupp bönder bearbeta ett sädesfält samtidigt som de skapar ljuva toner med hackorna de använder sig av. En träningssession blir till en melodi när träsvärden träffar varandra i rytmisk takt. Eller en byggarbetsplats blir till en musikalisk orkester med sågar, hammare och filar.

Kitano och hans egen karaktär Ichi lyckas engagera. En blind krigare som bara kan lukta och känna sig fram till sin fiende är det få som inte lyckas falla för. Men därefter tar det emellertid stop. Kitano vill i Kurosawa-andra berätta historien om den japanske legenden Zatoichi, men lyckas inte berätta mer än hur Zatoichi fick kriga mot en maffiarörelse i miniatyr. Det är intressant, men inte tillräckligt djupt eller estetiskt originellt. Ojämnheten i Kitanos regi genomsyrar vissa scener. Ibland, musikscenerna exempelvis, känns allting mcyket välgenomarbetat, för att i nästa scen vara hastigt och ryckigt. De välkoegraferade actionscenerna och den perfekta musiken gör emellertid “Zatoichi” till en välbehaglig fredagsfilm.