Zero Dark Thirty

Långt innan “Zero Dark Thirty” hade en titel – innan Kathryn Bigelow ens hunnit kränga på sig hörlurarna och ropa action – började det sorlet från alla nivåer inom alla partier att spekulera hur Bigelow och manusförfattaren Mark Boal skulle framställa jakten på Usama bin Ladin.
Skillnaden mellan fiktiva krigsberättelser och denna, är att Boals manus ska bygga på exakta återberättelser av vad som skedde under de tio år som gick mellan terrorattentaten i New York och hans död. Just därför kommer det som en chock för många amerikanska politiker hur utbredd och viktig del den extrema tortyr Bigelow visar upp, har för att kartlägga terrorister. Alla vet att det sker, men när de moraliska klockorna börjar slå, då ställer sig politikerna från alla led i givakt.

Det är intressant vad olika människor plockar upp från samma film. Vad som kanske uppfattas som en glorifiering av tortyr, en bekräftelse av ett nödvändigt ont är egentligen bara en missuppfattning. Ingen information som leder närmare fångandet av Usama bin Ladin lyckas CIAs experter få fram genom tortyr.

“Zero Dark Thirty” fångar begäret för revansch som fångade USA efter den elfte september. Det är också det som väldigt tydligt driver Jessica Chastain “Maya” att inte ge upp, att inte sluta hennes hänsynslösa jakt på världens mest eftersökte man. Besatta människor som inte ger upp är tacksamma berättelser att berätta på film (“Alla presidentens män” och “Zodiac” för att nämna andra exempel). Och Chastains inre kramp för bin Ladin hade antagligen varit lika fascinerande vem hon än hade jagat.

Bigelow ställs inför en tuff utmaning att få upplösningen att spela på rätt strängar. Vi vet ju alla vad som hände, en del av oss har läst Nicholas Schmidle mycket detaljerade artikel i The New Yorker. Men det spelar ingen roll hur detaljerad kunskap man har på förhand. Förutsättningarna är så knivskarpa, så obehagliga att man sätter sig på nålar när attacken mot det väldiga huset i Abbottabad börjar.

Filmens sista ruta bekräftar att “Zero Dark Thirty” inte är menad som en hyllning till de som hittade och dödade bin Ladin. Det är en film om revansch och det enorma priset som hör där till. Men när skottet sätts världens fiende påminns vi också om att alla onda andar inte kan övervinnas.