Zidane, un portrait du 21e siècle

Den 23 april 2005. Real Madrid tar emot Villareal på Santiago Bernabeau, in en vanlig ligamatch i spanska ligan. 17 HD-kameror följde Zinedine Zidane.
« Zidane, un portrait du 21e siècle » är ingen film. Det är samtida, contemporary art på engelska, konst. På Cannes filmfestvial visades filmen på bio, och det var en kluven kritikerkår som tog emot filmen. Hur ska man då bedöma detta filmiska verk, regisserat av fransmannen Philippe Parreno och skotten Douglas Gordon, två unga artister som inte regisserat förr? Det är svårt. Eller kanske omöjligt. « Zidane, un portrait du 21e siècle » liknar ingenting som visats på bio förr. Det är ingen dokumentär, och det är inte heller någon fiktiv film. Svaret finner vi dock i titeln, « un portrait », ett porträtt. För åskådaren handlar det om ett en och en halv timme långt porträtt av Zinedine Zidane, filmat i alla möjliga vinklar där alla gester och svettdroppar har fångats, med ett ljud som skiftar mellan publikljud, tystnad, endast ljuden på planen och skotska Mogwais soundtrack.

« Zidane, un portrait du 21e siècle » ska inte bedömmas som en biofilm, och jag kommer sålunda att hålla mig borta från betyg. Filmen hade passat bättre som installation på ett museum, där hade de innovativa kameravinklarna, musiken och klippningen kunnat uppfattas som ett mästerverk. Men i en varm biosalong på franska sydkusten blir det bara en huvudvärksframkallande faktor att se Zidane springa runt, passa, skjuta och tänka. Originaliteten uteblir, och i första halvlek ackompanjeras vi av Zidanes egna tankar om matchen i form av undertexter. I halvtid hade filmskaparna tänkt bion tändas i femton minuter, likt en riktig fotbollsmatch, för att låta oss vänta på fortsättningen. De valde istället att vissa vad som skedde i världen den 23 april 2005, alltifrån Irak till Sahara visas, men det blir inte spännande eller intressant någonstans. Andra halvlek känns bara repetitiv och blir tillslut jobbig, De “vackra” bilderna blir jobbiga, spelet ostrukturerat och musiken öronbedövande.

I matchen blir Zidane utvisad, och regissörerna pumpar upp Mogwais musik till öronbedövande nivå då de försöker skapa ett stort drama kring det röda kortet. Men det är det inte. Se Zidane gå. Se Zidane springa. Se en flintskallig man i shorts, svettas och se koncentrerad ut.