Zodiac

Det finns något väldigt trovärdigt i David Finchers regispråk som gör att man sväljer hans historier, oavsett hur märkliga de är. Jag inbillar mig att det är hans känsla för detaljer, hans förmåga att lägga ned tid och noggrannhet på rekvisita, dialog och händelser som egentligen inte hör till den huvudsakliga berättelsen.
I “Fight Club” blir detaljerna en förutsättning för resten av filmen, för att förstå karaktärerna måste man först dränkas i trivia om tvål, subjektiva sanningar om heminredning och instruktioner för hur man tillverkar ljuddämpare till handeldvapen. Och det är först när man själv är på samma nivå som Edward Nortons och Brad Pitts roller som man förstår Generation X.

I “Zodiac” ägnar inte Fincher lika mycket tid åt generationsskildring, men hans detaljkänsla gör ändå att det amerikanska sjuttiotalet hela tiden känns ytterst närvarande. Med avstamp i ett mord på två tonåringar 1969 berättas den sanna historien om en seriemördare som satte skräck i hela USA under åratal, utan att någonsin dömas för sina dåd. Filmen berättas från den unge serietecknaren Robert Graysmiths perspektiv och låter honom involveras i mordhistorien då mystiska brev undertecknade av signaturen Zodiac börjar skickas till tidningsredaktionen där han ritar sina serier. Varje gång han utfört ytterligare ett av sina mycket okänsliga mord skickar han ett nytt brev till tidningen och lämnar ut exakta uppgifter om hur mordet gått till. Hans öppna relation till pressen och den ärliga beskrivningen av sin situation gör mördaren som karaktär otroligt obehaglig, men gör också skildringen av polisarbetet mycket mer intressant då det faktiskt ställs mot en tydlig karaktär istället för mot något abstrakt.

Det är alltid svårt att se film med verklighetsförankring utan att störas av spekulativa inslag och medvetna dramatiseringar, men Fincher lägger aldrig filmens primära underhållningsvärde i de hänsynslösa morden eller i karaktärernas vågade beteenden. Istället jobbar han väldigt subtilt med att presentera ledtrådar och vaga bevis som gör att man som tittare involveras i berättelsen och hela tiden omedvetet försöker tänka steget före filmens karaktärer. Det är just det här momentet i filmen som är avgörande, för så snart man låter sig sväljas av filmen och tveklöst går med på alla dess förslag kommer den att upphöra att existera på duken, och istället ta sig in i ditt huvud. På samma sätt som i “Prestige”, men långt mycket mer försiktigt, lyckas Fincher plantera idéer i publikens hjärnor och skapa föreställningar hos dem om saker som egentligen inte finns i filmen. Han bygger myter och spekulationer hos publiken genom hela filmen, och när slutet kommer överraskar han med det enda som skulle kunna beröra oss mer än alla föreställningar om mordgåtan vi någonsin haft. Sanningen.