Zozo

Efter publiksuccéerna “Jalla! Jalla” och “Kopps” är Josef Fares tillbaka på den svenska bioduken med sitt nya skötebarn, “Zozo”. En film som breddar bilden av Fares till att också vara kapabel att stå bakom filmer med tyngd och allvar, skriver Cinés recensent.
Det här är filmen Josef Fares alltid har drömt om att göra. Han har velat skildra sin egen flykt till Sverige i tioårsåldern, utan att på allvar vilja vara självbiografisk. Men “Zozo” handlar också om krigets inverkan på en ung människa som bryter upp, flyr och skaffar sig ett nytt liv i ett annat land.

Huvudpersonen Zozo lever 1987 i Libanons huvudstad Beirut mitt under brinnande inbördeskrig. Hans vardag är som många andra unga pojkars med kompisar, skola och familj. Men ett annat viktigt element i Zozos vardag skiljer sig markant från andra jämnårigas: kriget. Bomblarmen ljuder och skyddsrummet i höghusets källare är familjens andra hem. Flykten till Sverige, paradiset i norr, hägrar. Och det här är en film som till stora delar utspelar sig här i Sverige. Men bara för en ensam pojke. För när olyckorna kommer slag i slag slås också Zozos familj i spillror och han får därför åka ensam till det nya landet.

Det här är ett mästerverk till film. Det är faktiskt första gången Fares förutom regin också skriver manus till en film. Och det fungerar överväldigande bra. För det är till mångt och mycket just regin och manuset som lyfter fram exempelvis i synnerhet rolltolkningar och får Imad Creidis (Zozo) och Viktor Axelssons (Leo) samspel att fungera till stor belåtenhet.

Själv vill Josef Fares lyfta fram de visuella bitarna i filmen. Det är synd. Den talande kycklingen, under sina stunder den ensamme Zozos bäste vän, är i och för sig mer än charmig, men de drömmar som Zozo tar sig igenom, med okända himlakroppar och flashbacks, känns malplacerade i en sådan här seriös och genomarbetad film.

Allt som allt är det här en film som skickligt lyckas berätta sin historia, där medlidandet för karaktärerna gör att man ryser och där såväl huvudrollen som alla biroller är väl genomarbetade. De åskådliggör kulturkrockar, viljan att lära sig ett nytt språk och strävan att bli någon. En film om en emotionell och fysisk flykt, men där varken Zozo eller biobesökaren kan lägga det förflutna till handlingarna. Och en film där man efteråt får upp en enda fråga först i huvudet: vad ska Josef Fares göra nu?