Huh, filmiskt värre. Den veka roddbåten, orkanen och den gastkramande ön. Och han heter Jack. Tillsammans med en rubbad regissör, en het huvudrollsinnehavare och en till typ har hans eskapad på forntidsön precis inletts. Ja… ni kan säkert redan er King Kong-klassiker anno 1933, sådär nördigt värre.
King Kong (spelet) är typ som Ankeborgs fångvårdsanstalt Sing Song. En kopias löjliga skepnad av verkligheten. King Kong är en uppmålad illusions lögn om den grannaste grafiken och den fetaste djungelfesten. I Sing Songs fall handlar det mer om att ank- och hundinterner knappast spelar i samma division som lirare med gangsterhattar och ingalunda om grafik och pr-tjafs. Men annars så är apor och hattdemoner ganska lika – huh ja…
På ett sätt är jag en fängslad människa. Inte så att jag är fången på en ö som Jack, eller att jag är burfågeln inringad av galler. Vidare är det alltså inte heller jag som är Bill Murray, även om King Kong faktiskt går att spela på svenska. Det är mer att jag liksom är fången i den där Michel Ancels våld. Ancel, King Kongs frontfigur, har tillsammans med Ubisoft gjort ett förbaskat linjärt spel, där du som spelare trugas av dina medmänniskor på ön, att följa de upptrampade stigarna i ett högst strikt upplägg. Chansen att fritt få utforska djungeln på egen hand dyker nämligen aldrig upp. Uppväxt med GTA-serien, tycker man att King Kongs strikthet suger apballe.
Vidare i snopenhetens tecken så känns grafiken sådär otäckt Molyneux-hypad. Grafiken är knappast så snygg (om du bortser från King Kong lurviga päls och de magnifika vyerna) som det på förhand sades. Texturerna är typ från i förrgår, de andas mögel, då du ofta inte ser vad som är en vägg, mark eller ett stup, därför att alla texturerna är av samma sort – oskarpa och grå-svartfärgade. Om detta är något som kommer att förbättras sjukligt mycket till 360-ditot lämnar jag osagt.
Fast egentligen, när allt kommer omkring har King Kong likaledes fängslat mig. Och då inte bara genom stigens våld. För om du bortser från det oböjliga upplägget och den stundtals oskarpa grafiken är King Kong spelet alla bör ha snurrande i sin maskin i höst. Det är galet vad skönt man har löst alla problem, så som skjutvapnen på ön och att pusseltrixandet känns förvånansvärt naturligt (även om de är i enklaste laget). Att varken fula och överdrivet designade hälsovisare eller ammunitionsstaplar finns med, utan att det är helt naket på skärmen känns så jävla rätt. Likt faktumet att samtliga eldvapen du stöter på är släppta från ett kringcirkulerande propellerplan, och sinar de få skotten du har i bössan – tja då får du fäkta med spjut. För att illustrera precis, exakt, hur det kan se ut så ber jag Christina Rask om hjälp. Varsågod Christina.
King Kongs starkaste kort är dess atmosfär. Föreställningen är så förtrollande att jag har svårt att hitta likheter. Utsattheten och apokalypsens dimma vilar över Skull Island. King Kong är på något sätt mer utav ett skräckspel än ett action-äventyrsdito. Känslan av övergivenhet slår alla gränser då du förtvivlat försöker rusa ifrån Rexen som jagar dig genom ruinerna. Skräckstudien är precis lika tjusig och vacker när urskogens stillsamma tystnad plötsligt bryts av ett kolossalt vrål vartefter jorden skakar och allt blir suddigt. Blodet rinner. I mina byxor har jag en våt fläck.
Andra bullar blir det då när du axlar den byxlöse Kongs roll. De makalösa sammandrabbningarna med skogens Rexar, då de bultar på varandra, biter varandra och stampar på varandra, är makalöst vackra och starka. Ett slags övervåld, en slags våldskultur så överdrivet läcker.
Kontentan av Christinas “stickprov” är ömsom forntidsbajs ömsom framtidsdrömmar. Såret hon åstadkom ska förhoppningsvis vara såpass läkt till 360-premiären, att angriparna inte kan känna doften av blod, då jakten på nytt börjar. Den där Christina och enorma apor är inte att leka med.
Betyg: 8,0