Publicerad kl 00:00 den 18 Dec 2005

i kategorin

Spelrecension

av

Mattias Kreku

mkreku@cine.se


När C.S. Lewis skrev sin Narnia-saga räknade han nog inte med att alla skulle skippa del ett och direkt ge sig i kast med Häxan och Lejonet. Vilken skymf, Lewis!

C.S. Lewis var en underlig man. Inte nog med att han skrev ett sjudelars epos om häxor, lejon och djupa garderober, han skrev dessutom böckerna i fel ordning och fyllde dem med religiösa referenser. Lewis började alltså skriva del två i serien och avslutade eposet med att skriva del ett, Min Morbror Trollkarlen. När nu böckerna ska bli film och spel så hoppar de också över del ett och börjar direkt med del två, som är Häxan och Lejonet. Nåväl, handlingen är iallafall som följer: ett gäng barn blir bortbombade från sitt hem i London av tyskarnas andravärldskrigsbombningar, och tvingas bosätta sig hos ett par elaka släktingar på landet. Väl där upptäcker barnen en magisk garderob som leder dem till landet Narnia, där djuren kan tala och lejon och häxor styr. C.S. Lewis skrev även in ett antal dåligt förtäckta religiösa (kristna) värderingar i sin historia, men den hetsjakten verkar annan media driva på rätt bra utan att vi på Spel² behöver gå in alltför djupt på det.

Troll på två sätt
Det har gått troll i actionäventyr för barn alltsedan EA började massproducera titlar med Harry Potters namn på, och då menar jag inte bara trollen i själva spelen. Även om detta är ett spel av ett helt annat företag (Disney) och med en helt annan licens (Narnia) så är det förvillande likt EA:s produkter, både i form och upplägg. Spelet växlar mellan banor som utspelar sig i landet Narnia, där snö och natur är det mest framträdande kännetecknen. Ibland bryts dock Narniatrenden och du får chansen att spela några banor i England också, där det allt som oftast går på tid och du befinner dig inomhus. Båda bantyperna ser däremot exakt ut som om de har hämtats från EA:s Harry Potter-spel. Inomhusbanorna liknar Hogwarts och utomhusbanorna liknar… tja, området utanför Hogwarts. Narnia ser helt enkelt ut som något slags ‘Harry Potter reject’. Annars flyter grafiken på rätt bra, barnen ser ut ungefär som i filmen och bandesignen är lättförståelig och exemplariskt rakt på sak, om än något tråkig ibland. Det enda som egentligen stör spelandet är att kameravinklarna är fasta och ibland hamnar all action långt bort i horisonten för att kameran velar konstant mellan två vitt skilda vinklar, en liten egenskap som kan bli nog så frustrerande ibland.

Filmtroget
De som inte har sett biofilmen ännu bör kanske inte spela spelet innan filmen, då spelet faktiskt är sprängfullt med filmsekvenser från bioversionen. Att spelet dessutom följer filmen (hellre än boken) slaviskt gör inte saken bättre, men Disney har iallafall anlitat samma skådespelare som gör karaktärerna i filmen att göra röster till spelet. Det fungerar över förväntan bra, eftersom Disney har förutsatt att bara för att någon är skådespelare så kan de automatiskt göra röster i spel. Så fungerar det vanligtvis inte, men Disney har haft tur: dessa skådespelare gör det bra överlag. Däremot lider spelet av samma EA-syndrom som Harry Potter-spelen (suck), då de inspelade replikerna ibland återkommer med bara några sekunders mellanrum. Det låter lite underligt att höra någon skrika exakt samma sak med exakt samma tonläge två gånger inom loppet av två sekunder. En sak som däremot är riktigt bra med ljudet i Narnia är den ytterst välskrivna och stämningsskapande musiken. Den passar perfekt för både action och pussellösning, och även i menyerna är den bedårande vacker. Ett stort plus för välskriven musik alltså, även om jag misstänker att den är tagen rakt av från filmen.

Barnaskaror
Väl inne i spelet styr du ett av de fyra barnen (Peter, Susan, Edmund och Lucy, som du enkelt kan växla mellan), och när som helst kan en av dina vänner plocka upp den andra handkontrollen och hjälpa till. Detta tvåspelarsläge låter bra på pappret, men på grund av kombinationen av nervösa kameravinklar och plottrigheten i hela upplägget blir spelupplevelsen alldeles för kaotisk, trots goda vänners lag. Det är faktiskt första gången (tror jag) den här recensenten inte har blivit speciellt brydd över en coop-funktion, men den gör varken från eller till kändes det som. Annars är spelidén helt enligt mall 1A, alltså gå från punkt A till B, slåss mot enstaka fiender, lös något enstaka (intelligensförolämpande enkla) problem och samla mynt/statyer/sköldar/et cetera i drivor på vägen. Då och då låses det upp nya färdigheter för barnen som du kan köpa i en meny om du har samlat nog många mynt, men dessa färdigheter är mer kosmetika än arbetshandskar. Vissa pussel löses endast genom att kombinera två barn (inte så kinky som det låter), men då alla barn konstant befinner sig i en tät klunga blir uppgiften att få tag på rätt barn ett problem. Du står mest och kastar omkring fel barn in i någon snödriva, något som de inte verkar bry sig det minsta om då de glatt springer tillbaka in i klungan utan att klaga.

Välgjort, hjärtlöst
The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe är ett välgjort, välpolerat spel helt utan hjärta. Det har inte suttit någon spelskapare med eld i ögonen bakom produkten, någon som har kämpat livet ur sig för att skapa detta, hans mästerverk. Narnia är helt enkelt bara en till produkt i Disneys redan digra bibliotek av underhållning för barn. De som är fans av filmen kommer antagligen att älska det här, eftersom spelet är så filmtroget, men som enskilt spel är det bara medelmåttigt.

Läs Filmrecensionen