Publicerad kl 00:00 den 27 Mar 2011

i kategorin

Tema

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


Filmfestivalen BUFF brukar sätta igång sina cirka hundra visningar på olika biografer i Malmö ungefär samtidigt som våren tittar fram i staden. Som alla vet så har vintern 2011 inte varit nådig, inte ens på Sveriges sydligaste breddgrader. Kanske har vädret, tillsammans med det oroliga läget i världen, påverkat arrangörerna när det valt ut filmer till festivalen.
Dystra premisser och teman driver de flesta av filmerna som tävlade i ungdomsklassen. Och även om de flesta bidragen i kategorin innehåller mer än en strimma av hopp så pekar deras mörka kärnor mot den utanförskapskänsla som dominerar många ungdomars vardag. Eller som en ung besökare kommenterade när filmen ”The Strongest man in Holland” (2 av 5) presenterades innan visningen: ”Snälla, jag orkar inte mer, alla filmer handlar om död och sjukdom, jag blir deprimerad”.

Vinnare av unga filmjuryns pris blev svenska ”Jag saknar dig” (2 av 5). Det är förståeligt att Anders Grönros melodramatiska tonårssåpa om ett tvillingpar, innehållande både ”Glee”- och ”Twilight”-influenser, tilltalar den unga publiken även om filmen är alldeles för överdriven och tappar mot slutet när vagt övernaturliga element tävlar med sentimentalitet för utrymme.

Svenska kyrkan delade också som vanligt ut ett pris för bästa ungdomsfilm, deras val föll på underfundiga ”Spork” (3 av 5) från USA om en utstött hermafrodit som försöker hitta sin plats i världen. Filmen sprudlar av John Watersk metavulgaritet och lyckas vara riktigt rolig utan att förringa det svåra tema den behandlar. Savannah Stehlin är fantastisk i titelrollen och har en ljus framtid att vänta i roller i stil med denna ”Ugly Betty”-liknande karaktär.

Resten av filmerna i ungdomstävlingen utgjordes av en blandning av mestadels alienerade tonåringar från olika delar av västvärlden (gick det inte att hitta någon tävlingsfilm som inte kom från Europa eller Nordamerika?). ”Tilva Rosh” (2.5 av 5) kom på skateboard från Serbien och presenterades som en blandning av ”Gummo” och ”Faväl Falkenberg” men liknande mer en hybrid mellan ”Paranoid Park” och ”Jackass”. Vissa unika element presenterades tack vare filmens ursprungsland men stilmässigt sett är filmen alldeles för inspirerad av sina mer kända föregångare.

Polens ”All that I love” (2.5 av 5) om punk, tonårsuppror och förtryckande regeringsstyre gjordes också intressantare av den nationella kontexten utan att imponera nämnvärt på det filmiska planet. Särskilt filmiskt imponerande var inte heller kanadensiska ”Aurélie Laflammes diary” (2 av 5) som mest liknande de följetonger som Utbildningsradion visar för att lära ungdomar franska. Konventionerna haglade tätt när titelrollens Aurélie försökte komma på om hon är en utomjording, bli kompis med sin BFF igen och hitta en pojke att pussa på.

Finska ”Run sister run!” (3 av 5) börjar bra i sin teckning av en mönsterelev som dras med i nya kompisens destruktiva beteende. Med ärliga känslor beskriver den initialt den katharsis som kan upplevas genom rebelliska handlingar. Tyvärr glider filmen sakta med säkert in i en mer konventionell fålla där moralkakor serveras i bulk. Slutet räddas av sin ambivalens men filmbygget som helhet känns lite ängsligt med en känsla av att för många kockar har varit med och petat i manusreceptet.

Bäst i ungdomskategorin var svenska ”Apflickorna” (4 av 5) och irländska ”My brothers” (3.5 av 5) med målfotovinst till den första tack vare filmens visuella överlägsenhet över den andra. ”My brothers” hittar precis rätt ton i berättandet när den tar oss med på tre bröders resa, bokstavligt och metaforiskt, för att komma till sans med att deras pappa är döende. På vägen lyckas filmen fånga både åttiotalets zeitgeist, filmen utspelar sig 1987, och de kärleksfulla men komplicerade band som ofta finns mellan bröder i olika åldrar. Lisa Aschans ”Apflickorna”, som kommer att få svensk biopremiär senare i år, är en fantastiskt lovande debut som redan nu placerar Aschan som en av Sveriges intressantaste filmskapare. Maktkampen mellan två tjejer i ett Voltigeslag (en sorts ridsport) är subtilt berättad och visualiserad på ett sätt som ställer högst intressanta frågor om genus, kroppsliga gränser, identitet, sexualisering och grupptryck. Filmens protagonister och antagonister är tillfredställande enigmatiska vilket fördelaktigt tvingar publiken att kontemplera karaktärerna och deras handlande istället för att bara acceptera färdigserverade omdömen om dem från filmskaparna.

Vinnare av det nyinstiftade ECFA award, där sex europeiska filmer tävlade, och Malmö stads pris för bästa barnfilm blev norska ”The Liverpool Goalie” (3 av 5). En förtjänande vinnare som med humor och värme berättar en historia som på ytan handlar om fotbollskortsamlande men på djupet har många intressanta funderingar om grupptryck och övergångstiden mellan barn och tonåring.

I ett rätt jämntjockt tävlingsfält av kortfilmer drog norska ”Jenny” (2.5 av 5) längsta strået. En godkänd vinnare även om jag hellre hade sett japanska ”In a pig’s eye” (3.5 av 5) som vinnare med sina jättegrisar och minimänniskor i en dialogfri bisarr blandning av ögongodis.

Förutom tävlingskategorierna så kunde man även se filmer sorterade under rubrikerna ”Skolbio”, ”Panorama”, ”Kortfilmer” och ”Ny nordisk film”. Den konstigaste av kategorierna är ”Skolbio” som visar en massa storfilmer som redan haft svensk biopremiär. Möjligen passande för festivalens inriktning mot barn och ungdomar (skolklasser kan boka in visningar) men inte en kategori som har särskilt mycket med filmfestivaler att göra, varför jag väljer att inte ens kommentera filmerna som ingick i kategorin (de flesta har redan täckts av Ciné).

Guldkorn värda att nämna från ”Panorama”- och ”Nordisk film”- kategorierna: ”The solitude of prime numbers” (4 av 5) berättar en visuellt sprakande fragmenterad historia om två skadade personligheters utveckling, samhörighet och kärlek. Ord som ”episkt” är nära att ta till när filmen sömlöst hoppar mellan olika tidsåldrar för att ge oss en tidlöst vacker berättelse om individer som skulle kategoriseras som onormala av vårt samhälles homogeniserade standarder.

Danska ”Hold me tight” (4 av 5) kanske är lite för sedelärande för vissa men imponerar både visuellt och berättarmässigt med sin bleka syn på hur det kan vara att vara ung i en värld där alla misstag och felsteg hamnar på nätet innan man ens hunnit hem från skolan. Med en avslutningsscener påminnande om William Wylers fantastiska ”The Childrens hour”, med Audrey Hepburn i en av huvudrollerna, lämnar filmen oss med omskakande bilder som ber oss om att se och förstå den nya sociala medier-styrda världen vi alla är en del av, speciellt hur den påverkar skolungdomens vardag.

Vädret under tiden som BUFF pågick var kallt och många filmers teman skvallrade om hur kylig vår värld kan vara men själva festivalen värmde med sin vilja att kasta ljus på perifera grupper av ungdomar genom urvalet av filmer. Ett urval som görs tillgängligt för både skolklasser och privatpersoner, för alla som orkar lyfta handen från chips och dippskålen framför ”Big Brother” eller ”Idol”-skräpet. Om ni missade årets upplaga så se till att ta del av nästa års festival. Med prickfritt arrangemang ger BUFF oss filmer som både underhåller och skapar debatt.