Publicerad kl 00:00 den 5 Jun 2006

i kategorin

Tema

av

Martin Steijer

msteijer@cine.se


Cannes filmfestival är världens tredje största medieevenemang. Olympiska vinterspelen är mindre, bara olympiska sommarspelen och VM i fotboll är större.
Cannes är en idyll, ett forum där the rich & the famous får tillfälle att visa upp sig. 250 fot långa jakter i viken, och förlängda specialversioner av den exklusiva bilen Maybach utanför hotellen. Det är Cannes. Och fester. Massor av dem. Bra, och dåliga, men alla med ett syfte: att visa upp dig – eller din film.

Cannes är filmfestivalen som vänder sig till, som man själv säger, industrin. Cannes är media och filmbolagens forum för inbördes beundran. Nästan. Låter det negativt? Det är det inte. På världens största filmfestival trängs både lågbudgetfilmerna med multimiljardfilmerna, och smalfilmen med mainstreamfilmen.

Årets festival kommer emellertid inte att bli ihågkommen speciellt länge. Flera journalister som besökt festivalen årligen så länge de kan minnas har beskrivit tävlingsfilmerna som «mediokra, utan fingertoppskänsla». Årets festival har till stor del handlat om politik, vilket tycks vara poppulärt i filmvärlden. Paul Greengrass visade upp sin 11 septemberfilm ”United 93”, Olive Stone visade upp en halvtimme ur sin motsvarighet, ”World Trade Center”. Den före detta amerikanske vicepresidenten Al Gore visade upp sin « powerpointpresentation » över klimatfrågan, Nanni Moretti sin film om Italien under Berlusconi och Richard Linklater visade sin filmatisering av Eric Schlosser ”Snabbmatslandet” (Fast Food Nation).

Som bekant gick årets guldpalm till veteranen Ken Loach med ”The Wind That Shakes The Barley”. Jag pratade själv med en journalist som suttit i juryn för två år sedan. Hon förklarade att hon via en av årets jurymedlemmar fått höra att man börjat bråka om vem guldpalmen skulle gå till. Juryn var splittrad och ville antingen belöna Alejandro Gonzàles Iñàrritu för hans ”Babel” eller Pedro Almodòvar för ”Volver”. « De var helt enkelt tvungna att kompromissa », förklarade journalisten. Man börjar ju undra. Världens största, och antagligen också den mäktigaste, kompromissar. Visade inte årets president Wong Kar-Wai tillräckligt mycket auktoritet?

”In the mood for love”-regissören Wong Kar-Wai satt som juryordförande, och hade vid sin sida kinesiskan Zhang Ziyi. Italienskan Moncia Bellucci, brittiskan Helena Bonham Carter och fransmannen Patrice Leconte representerade Europa. Samuel L. Jackson och Tim Roth Nordamerika. Argentinskan Lucrecia Martel Sydamerika och israelen Elia Suleiman mellanöstern.  « Det är genom bio som jag upptäckte världen », sa Wong Kar-Wai på presskonferensen innan festivalen. « När jag gör en film, försöker jag alltid tänka på hur underhållande den kan vara att titta på, det är publiken som är min motivation », fortsatte han. Under prisutdelningen gick Kar-Wai upp för att dela ut guldpalmen för bästa manus, och sade då: « det är svårt att dela ut ett pris för bästa manus, jag filmar inga filmer med manus », sa han, som alltid iklädd i sina mörka solglasögon.

Sofia Coppolas ”Marie-Antoinette” fick busvisslingar, likaså fick ”Donnie Darko”-regissören Richard Kellys ”Southland Tales”. ”Da Vinci-kodens” presskonferens må ha varit den roligaste. Tom Hanks fick frågan om han gillar Island och Ron Howard gjorde sitt yttersta för att försvara sin film. « det sägs att den blir bättre andra gången », sa han. Franska journalister kunde inte låta bli att ge filmen ännu mera kritik, även när festivalen var över. Samma journalist som skvallrat om årets jurybeslut gav sin syn: « ‘Da Vinci-koden’ var som radio. Dålig radio. Bilderna berättade ingenting, och det var bara en massa berättande. När vi trodde att de berättat färdigt börjar de sammanfatta allting, i fall vi skulle ha glömt. Dialogen är patetiskt skriven, idiotiska kommentarer som ‘is this the bolougne forrest’ fick franska kritiker att skratta hejdlöst ».

I mina ögon var det, likt juryns, odiskutabelt, antingen ”Babel” eller ”Volver” bör ha stått som vinnare. Att ge manuspriset och bästa skådespelerska (skådespelerskor) till ”Volver” och bästa regi till Alejandro Gonzàles Iñàrritu för ”Babel”, som tröstpriser, eller kompensation kändes bara tafatt och klumpigt.

Jag gick på strandbio i år igen. Lika trevligt som vanligt att se på bio och pressa ner sina fötter i sanden, även om varken den polska filmen eller den animerade danska filmen inte var någonting som förtjänade applåder.

Inför nästa år, lovar vi att hålla er bättre uppdaterade under festivalens gång. Förmodligen med dagböcker och dylika arrangemang. Håll till godo.