Publicerad kl 00:00 den 6 Okt 2010

i kategorin

Tema

av

Martin Memet Könick

mmkonick@cine.se


Det viskas i om det verklighetstrogna blodet i föregående dags midnattsvisning av ”El monstro del mar!”. Det fnissas om mutanttjejernas innovativa superkrafter i Mutant Girls Squad. Det dras internskämt som bara folk som var på visningen av svenska B-filmen ”Dragonetti- the ruthless contract killer” förstår. Vad man kommer till insikt med när man tjuvlyssnar på Fantastisk filmfestivals publik är att evenemanget, som tar plats i Lund för sextonde gången i år, ligger många varmt om hjärtat.

Till och med mitt kalla kritikerhjärta (wink, wink) smälter när jag ser vuxna människor förvandlas till barn på julafton inför vetskapen om att de snart kommer att bli de första i Skandinavien som får se den skönt nördiga rollspelstragikomedin The Willd Hunt. Fantastisk filmfestival är ett sådant där kulturevenemang som fungerar och oavsett innehåll. Det är eventet i sig, en smal genrefestival som välkomnar alla, som blir det viktiga. Om filmerna är bra eller dåliga blir mindre viktigt i sammanhanget. Eller som någon i kön sa precis före visningen av notoriskt usla regissören Uwe Bolls Rampage; ”Jag blir besviken om den är bra”.

Men bara för att festivalen bjuder på en rad sköna B-filmer som visas på sena tider och får en att drömma om sunkiga kultbiografer i sjuttiotalets New York eller John Walters Baltimore så betyder inte det att det inte finns något för dem som är ute efter film som är ”bra på riktigt” också. Ett exempel är Illusionisten, Sylvain Chomets (Trion från Belleville) så gott som dialoglösa berättelse om en trollkarl som inte förmår att berätta, för den lilla flickan som avgudar honom, att han inte kan trolla på riktigt. Eller Cameraman, en kärleksfull om än konventionell dokumentär om Oscarsvinnande filmfotografen Jack Cardiff.  Förra året firade Fantastisk filmfestival femtonårsjubileum med pompa och ståt, en tillställning som i alla meningar var fantastisk, något som också uppmärksammades av Nöjesguiden som gav dem priset ”årets glädjespridare”. Av oförklarliga anledningar (eller åtminstone för långa för att gå in på här) så bestämde sig Lunds stad för att minska stödet till festivalen i år. Något som skulle få många att packa ihop och dra något gammalt över sig. Dock inte FFF som istället gått tillbaka till sina rötter, inte minst signalerat genom den superbilliga och supersympatiska Ed Wood- pastischerande vinjettfilmen, och gett oss en festival som sprudlar av glädje när den sprutar sina blodiga filmer mot sin förväntansfulla publik.