Publicerad kl 00:00 den 5 Maj 2005

i kategorin

Tema

av

Erik Hansson

ehansson@cine.se


Filmskaparna Robert Rodriguez och Quentin Tarantino är tillbaka. Den här gången i ett unikt filmverk, Grindhouse. Ett verk som publiken inte verkar förstå, vilket lett till att man i icke-engelskspråkiga länder kommer dela filmen i två delar, vilket leder till att den inte kan komma till sin rätt på Sveriges biografer.
”Grindhouse” består av två hela filmer: Robert Rodriguez’ zombiefilm ”Planet Terror” samt Quentin Tarantinos slasherfilm ”Death Proof”. I USA har den visats som en dubbelföreställning, men för vissa länder på andra sidan av Atlanten kommer filmen att delas upp så att filmerna visas var för sig. Anledningen till uppdelningen är dels att filmen inte har gått bra ekonomiskt i Amerika, i skrivande stund har den spelat in knappt hälften av produktionskostnaderna. Sedan finns det en rad spekulationer om att icke-engelsktalande länder inte skulle förstå grindhousekonceptet då de flesta inte vet vad det är. Låt mig förklara det.

Grindhouse är en amerikansk term på den typ av biograf som i stort bara visar exploateringsfilmer,vilka innehåller extrema mängder nakenhet, våld och grovt språk, etcetera. Termen är relativt förlegad då dessa biografer var vanligare under 70- och 80-talet. Det var också vanligt att det på dessa biografer visades dubbelföreställningar, det vill säga att det visades två, ibland tre, hela filmer efter varandra med trailers mellan dem. En svensk motsvarighet skulle, till exempel, kunna vara biografen Kamraspalatset som en gång fanns på S:t Eriksgatan i Stockholm, där det idag Friskis&Svettis har lokaler. Ägarna av biografen köpte in filmrullar ibland med och ibland utan visningstillstånd. Då en del av filmerna som köptes in var visningsförbjudna kunde polisen ibland komma och beslagta filmrullarna.

Termen grindhouse har också kommit att användas för att beskriva de filmgenrer som visades på dessa biografer, filmgenres som slasherfilmer, kannibalfilmer, chockfilmer, monsterfilmer, sex-exploateringsfilmer, zombiefilmer, splatterfilmer, kvinnor-i-fängelsefilmer, med mera. Quentin Tarantino under inspelningen av Death Proof.

Tarantino och Rodriguez tanke med sin film var alltså inte att erbjuda filmen ”Grindhouse” – utan att som besökare erbjudas ett grindhouse. ”Grindhouse” erbjuder just detta – en dubbelföreställning med två typiska filmer för genren: ”Planet Terror” och ”Death Proof”, samt ett gäng sköna fejkfilmtrailers i samma stuk mellan dem båda. Meningen med det hela är att få det att efterlikna stämningen i den typens biografer under 70- och 80-talet. Denna information är nödvändig för en svensk att besitta när man ser filmen för annars försvinner det underliggande konceptet att det är med glimten i ögat man gjort dessa filmer.

Stämningen som byggs upp kring filmerna med diverse mellanakter, sjuttiotalistisk vinjettmusik, fejktrailers, det ständiga knastrandet i ljudet och en från och till fladdrande bild är underbar. Det känns verkligen som om man sitter på en risig biograf som visar en halvtrasig gammal filmrulle. När det sedan mitt i filmen uppenbarar sig ett Missing Reel-meddelande når allt ett sorts klimax. Under hela filmen känner man filmskaparnas starka nostalgi för den nu förgångna grindhousekulturen. Det, blandat med den passion och fingertoppskänsla, vilket bägge utav regissörerna har, så blir det bra.

Uppdelningen av filmen är därav ett cineastiskt Tjernobyl. För jag tror inte att filmerna var för sig kan upprätthålla den känsla som man vill ge. Och då faller ju allting eftersom när filmerna tas ur sin kontext lämnas tittaren med vad som då till synes verkar vara inget mer än två simpla och tunna filmer. När två av vår tids största och mest uppskattade regissörer gör ett högaktningsverk till en tidigare filmgeneration och ger oss möjligheten att få uppleva hur det en gång var att sitta på en biograf kan jag inte annat att fälla en dyster tår och beklaga det tragiska att alla inte kommer att kunna uppleva det.