Venedigfestivalen brukar ses som startskottet på filmhösten, ikväll inleds den 62:a festivalen med en spektakulär invigning i kväll med Seven swords av den kinesiske kung-fu regissören Tsui Hark Seven swords utspelar sig i Manchuriet på 1600-talet och handlar om sju svärdsmän som försvarar en by mot en brutal general. Snart upptäcker de att det finns en förrädare bland dem.
Att en kinesisk regissör inviger festivalen är ingen slump. Asien har dominerat filmfestivalerna i flera år. Årets hederslejon går till den japanske animationsmästaren Hayao Miyazaki som gjorde “Spirited Away” och vars nästa film “Det flygande Slottet”, snart har premiär i Sverige.
Venedigs filmfestival har ryktet av sig för att vara en lugn och sofistikerad festival. Detta till skillnad från filmfestivalen i Cannes, som är raka motsatsen.
Regissörer kommer mer än gärna till festivalpalatset på Lido tillsammans med sina huvudrollsinnehavare. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal har sagt definitivt tack ja till att komma. De är med i tre respektive två filmer. Andra stjärnor som lovat att dyka upp är Matt Damon, Gwyneth Paltrow, Elijah Wood, Susan Sarandon, James Gandolfini, Björk, Mathew Barney, Ralph Fiennes, Tim Robbins och Monica Bellucci. Glamour, javisst, men i måttliga former. 19 filmer visas inom tävlan, och 18 filmer visas utom tävlan. I mitten sitter Alejandro Gonzàles Iñàrritu, regissören som på egen hand har tagit fragmentfilmandet till nya nivåer. Vid sina sidor, skådespelarna Cate Blanchett, Gael GarcÃa Bernal, Rinko Kikuchi, Boubker Ait El Caid, Adriana Barrazza, Said Tarchani och Kôji Yashuka. På storbildskärmen, stjärnan – Brad Pitt. Men ändå inte. Pitt förklarar i ett kort, slarvigt skrivet e-mail sin frånvaro i och med att hans familj väntar barn de kommande dagarna. Men Pitt förklarade ändå sin stolthet över att få varit en del av “Babel”.
“Babel” har fört mediedrevet från luftkonditionerade biosalonger och långa stränder, in till en alldeles för varm sal där hundratals journalister och fotografer trängs för att komma så nära podiet som möjligt. De har samma dag fått se festivalens än så länge bästa film, av vad som kan komma att bli 2000-talets bäste regissör. Inte konstigt att det är högljutt och mycket folk. Inte konstigt att Cate Blanchett ser nervös ut. Det är ju Cannes.
Alejandro Gonzàles Iñàrritu ser ut som vilken svärmorsdröm som helst. Han är trevlig, han kan inte låta bli att le, och upprepar ständigt hur glad han är över att få göra film. Vid sin sida har han folk som aldrig talat till så mycket folk förr. Och det är inte till Cate Blanchett som Gonzàles Iñàrritu kastar uppmuntrande blickar. Ait El Caid, Adriana Barrazza, Said Tarchani och Kôji Yashuka är helt okända. Rookies som någon uttryckte det. Nedan följer ett utdrag ut nämnda presskonferens. Då ska det noteras att rent idiotiska frågor som “gillar du Island” [till Blanchett”> och “har du varit i Korea” [till Iñàrritu”>. Jag har försökt att låta de klokare frågorna bestå.
Alejandro Gonzàles Iñàrritu om filmens titel.
– Babel, vi tänker på människan som bygger torn och försöker att nå himmelen för att bli gudar. Sedan blev gud arg och skapade alla dessa språkbarriärer. Det är därför vi pratar så många olika språk i världen. För mig är inte språkbarriärer ett problem, jag tror att dessa barriärer är enkla att förstöra. Problemet, i mina ögon, är idéerna i olika civilisationer som kommit emellan oss. Det är vad filmen är om, och på samma gång, jag vill att filmen ska vara om vad som separerar oss samt vad som för oss tillsammans. Jag tror att det är nyckelelementet: vad gör oss till samma människor, som lever i samma värld, och inte våra skillnader. Vilka är liknelserna? Jag hoppas att filmen uppfattas på det sättet.
Alejandro Gonzàles Iñàrritu om filmens budskap.
– Jag vet inte om filmen är en rönken på världen, det låter alltför ambitiöst, men jag försökte att visa vad som sker med oss människor för tillfället. Vi ser alltid ‘det andra’ som någonting abstrakt, vilket skapar barriärer i förståelsen av varandra. Detta sker inte bara emellan länder, men också mellan fäder, söner och makar… vi lyssnar inte längre på varandra. Jag vill prata om det där, gränserna inom våra själar: religion, raser, kulturer. Jag försökte skapa en film som tar upp fördom, utan att vara fördomsfulls.