First Daughter

De senaste åren har ett förakt mot komedier utvecklats från min sida. Det har ingenting att göra med att jag inte gillar att skratta, det har jag inga problem med. Det handlar istället om att det finns för få exemplar där handlingen är någorlunda seriös samtidigt som den är inbakad med skämt. “American Pie”-filmerna är beundrade av en hel generation. Hur seriösa er dem?
Samanthas (Katie Holmes) uppväxt är inte lika alla andras, hennes far är Förenta staternas president (Michael Keaton). Hennes uppväxt tillhör sålunda inte den Hollywood-mall som ett koppel av filmer har skapat. Istället för att vara den stora förloraren är hon istället ständigt bevakad av media, säkerhetsvakter samt allmänheten. Under tiden som hennes pappa driver sin valrörelse för att bli återvald, påbörjar Samantha sitt första år på college med avsikten att leva ett så normalt studentliv som möjligt (hur ett sådant ser ut förtäljer dock inte historien).

Lycka kan man inte köpa för pengar står stämplat i alla skådespelares pannor. Utan den största frenesi lyckas man gnugga bort det (det hjälper inte att blunda, då börjar bläcket prata). Att bygga en film efter en så uttjatad kliché, som alla dagisfröknar, föräldrar och släktingar propagerat för så länge känns otroligt uttjatat. Trots detta är livet oftast en lång kamp efter ännu mera pengar, för att köpa den snygga bilen eller det stora huset. Den versionen, att samhället idag går ut på att tjäna pengar tas inte upp. Detta är väldigt synd, med tanke på vilka moraliska åsikter och tankar filmen annars kunnat innehålla. Nu blir “First Daughter” istället nästintill tvåtimmar lång moralkaka, där den rika och berömda flickan egentligen vill vara normal (vad nu det kan vara?). Men å andra sidan är detta kanske ett ämne som inte riktigt passar för en romantisk komedi. Även om det enda man kan göra, är att bemöta ett sådant kapitalistiskt beteende med ett leende, förvisso inte ett njutningsfullt utan snarare uppgivet, men ändå ett leende, ett ironiskt sådant.