Goal!

Fotboll är en världssport, det är ett fenomen som enar folk, fotboll är rent ut sagt större än religioner. Fotboll är en religion.
Fotbollstokige Santiago, (Kuno Becker) och hans familj flydde från Mexico till Los Angeles när han var ung. Santiago delar rum med sin lillebror och bor i samma hus som hans far och farmor. Familjen lever fattigt, är överarbetade och underbetalda. Under en match kommer en engelsmannen Glen Foy (Stephen Dillane) av en slump fram och frågar Santiagos tränare om det är han som lärt Santiago att spela fotboll.
– Nej, det är gud, svarar tränaren. Santiago får ett erbjudande att provspela för Foys arbetsgivare, Newcastle United, ett erbjudande han inte kan neka.

Jag var nervös över vilka egenskaper filmen skulle ha. En film om fotboll, med en regissör som tidigare regisserat en tv-serie. Hur skulle det gå?
Inledningsvis känns det som det är en tv-serie man tittar på. Det går fort och tenderar till att bli hackigt. Vändningen kommer, och så fort alla karaktärer och handlingen är presenterad så blir “Goal!” felfri. Fotot och scenerna filmen igenom är vackra. Allt från slumområden med Los Angeles i bakgrunden, till de oerhört mäktiga scenerna från St. James Park, där Newcastle spelar sina hemmatcher. Kuno Becker gör en perfekt rolltolkning som latinamerikanen Santiago. Becker får också hjälp av sina kollegor, som alla genomför sina rollprestationer helt felfritt.
David Beckham, Zinedine Zidane och Milan Baros är några av de fotbollsproffs som Santiago träffar på sin resa mot toppen. Fotbollsscenerna är otroligt välgjorda och vackra.

“Goal!” innehåller en hel del humor, och lyckas leverera den på ett bra sätt. Ungarna som är supportrar till Newcastle fick mig att skratta ett flertal gånger. Kanske handlar det om att man som fotbollssupporter lätt kan associera till de andra supportrarna? Filmen är också så mycket mer, det är en historia om hopp, drömmar och att aldrig ge upp det man kämpar och brinner för.

Avslutningsvis kan jag konstatera tre saker. Det första var att mitt block som jag haft i knäet hela filmen var tomt, och pennan vet jag fortfarande inte var den tog vägen. “Goal!” lyckas hela tiden koppla greppet om åskådaren. Det andra var att en lång bit in i eftertexterna satt ett flertal personer kvar och torkade sig om ögonen. Ja, jag var en av dessa. “Goal” berör. Slutligen, det tredje, samtliga av de negativa tankar jag haft var ren idioti, här levereras allt på ett fantastiskt sätt.