Vinterdvala

Fyrtioen dagar har gått. Snart fyrtiotvå. Inte en endaste utav dessa dagar har passerat utan att jag flertalet gånger utan vidare stannat upp och fastnat i tankarna – tankarna på “Vinterdvala”. 196 minuters turkiskt drama, lågmält och långsamt som den sömnigaste av sengångare, men samtidigt förtjusande som himlens alla harpor i helig harmoni. Nej men allvarligt talat, överdrivna liknelser åsido: Vinterdvala är årets bästa film.

Filmen skildrar den före detta skådespelaren Ayd?n, numera hotellägare och författare samt teaterforskare. Ayd?n driver sitt hotell med framgång framför allt under sommarhalvåret, för att likt en björn gå i ide över vintern. Han ser sig – mer eller mindre rättmätigt – som den lilla bergsbyns hövding, helt enkelt genom att vara en av de högst uppsatta i näringslivet, och trots att hans moraliska kompass oftast visar sympati och empati, är han inte så odelat beundrad som han kanske själv har fått för sig. Han lever med sin syster och sin ganska betydligt yngre fru, och när vintersäsongen närmar sig och hotellgästerna ger sig av, spänns strängarna mellan triangeln av huvudgestalter, på vilka regissören Nuri Bilge Ceylan spelar dissonant dialog och djupsinniga harmonier.

Vad som först och främst är slående är filmens låga tempo. Det är nämligen resultatet av att Ceylan aldrig avbryter en scen i förtid. Det blir uppenbart när man ser det, att detta är något sällsynt. Replikskiften, klipp och scener tar all den tid de behöver. Det ekar närmast av Bergman i sitt berättande, såväl som i dialogens innehåll och funktion. Under de dryga tre timmarna som filmen tar i anspråk öppnas dess rollfigurer långsamt upp, främst genom deras samtal med varandra, men de talar även med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Eftersom den bistra tystnaden kan säga precis lika mycket, vara precis lika viktig som en välskriven replik, får den precis samma utrymme. Vidare Bergmanska teman och tekniker går att urskilja i hur filmen kryper in under huden både på sina karaktärer och på sina åskådare, den förankrar sig i människans psyke för att utforska och undersöka.

I mina ögon slår Vinterdvala dock högre än varenda Bergmanfilm jag sett, i egenskap av att helt enkelt vara ett till punkt och pricka fulländat drama. Utöver ovan nämnda aspekter av mycket väl användna narratologiska knep, har filmen det vackraste och mest följsamma foto jag sett i år, och en egen atmosfär som känns så tjock att man kan röra vid den. Vinterlandskapet för tankarna till sagoland, jag tänker mig den turkiska bergsbyn som i en snöglob – samtidigt frångår den aldrig sin djupt realistiska prägel. Jag är förlorad i vad som i år blir mitt eget vinterunderland, som jag med glädje ämnar återkomma till dag efter dag i lika många dagar till.