Dallas Buyers Club

De senaste åren har de blivit allt mer frekvent förekommande i Oscarssammanhangen, utstuderat starka verklighetsbaserade berättelser på film. Söndagens gala var motsatsen till ett undantag när merparten av de nominerade till bästa film var just sådana. Det gångna året har biopubliken fått ta del och fascineras av verklighetens livsöden genom bland andra “Philomena”, “The Wolf of Wall Street”, “Captain Phillips”, den slutliga segraren “12 Years a Slave” och så då “Dallas Buyers Club”. Må så vara att det är en trend som i mångt och mycket motverkar ett kreativt filmskapande och den helgjutna eskapism en väldiktad berättelse kan låta en förlora sig i, samtidigt synliggör den historia och samhälleliga problem på ett mer direkt och konkret sätt än traditionell fiktion tenderar att göra. Att döma av de debatter som uppstår genom dessa berättelsers framkomst är det detta som behövs för att publiken ska reagera på det de ser.

Det är detta som behövs för att publiken ska reagera på det de ser.

“Dallas Buyers Club” skildrar den homofobe Ron Woodroof (Matthew McConaughey) som diagnosticeras med AIDS och får veta att han inte har mer än en månad kvar att leva. På kliniken där han är inlagd stiftar han bekantskap med den transsexuella kvinnan Rayon (Jared Leto), som ska komma att göra ett tydligt avtryck hos Ron. Woodroof märker så småningom att den där månaden går utan vidare bekymmer, och han startar en prenumerationstjänst där HIV-smittade betalar en månatlig summa pengar för diverse smugglade preparat som hjälpt Ron själv att leva med sin sjukdom. Vid sin sida har han under tiden Rayon, och vid sidan av den huvudsakliga intrigen är relationen som växer fram mellan dem filmens stora behållning.

Filmens stora förtjänst är just att man låter dess narrativ fokusera på Ron Woodroofs personliga utveckling, och hur hans inställning mot omvärlden växer och förvandlar honom från en osympatisk slusk till en amerikansk hjälte – om än på mikronivå. Nackdelen som det för med sig är dock filmens stora förlust. I huvudrollen har man castat McConaughey som måste sägas vara en av Hollywoods mest intressanta affischnamn just nu, och som gör en oförglömligt ömsint rolltolkning som Woodroof. Vid hans sida står Jared Leto som den transsexuella Rayon (varför de ansvariga tolkar transkvinna som man i kvinnokläder, och castade därefter, kan mycket väl ifrågasättas), en gestalt som hamnar precis på rätt sida av gränsen mellan berörande mänsklighet och spektakel. Intet ont om goda skådespelarprestationer, men dessa två roller gör det så tydligt hur filmen utstuderat siktar på Oscarn. Även om mål rimligtvis bör hållas höga, finns det ett egenvärde i diversitet, att inte följa inslagna spår bör anses vara en dygd. Det är här “Dallas Buyers Club” fallerar genom att vara just en sån där stark och snyftvänlig verklighetsbaserad filmberättelse som i dagsläget smälter in mer än den sticker ut.

Men även utan att vara så värst märkvärdig kan en film vara kvalitativ. “Dallas Buyers Club” lyfter onekligen fram en historia som förtjänar att lyftas fram, och naturligtvis sitter inte heller jag oberörd igenom den. Med två toppenprestationer (som också belönades i söndags, just som planerat) i huvud- och biroll samt fint följsamt foto är det onekligen en mycket bra och – om än i viss mån strömlinjeformad – ändå relevant film.