Boyhood

Det har gått tolv och ett halvt år sedan Richard Linklater annonserade påbörjandet av vad som skulle komma att bli hans stora mastodontprojekt, under de kommande tolv åren skulle han i sin hemstad Houston årligen filma scener till ett epos om en ung pojkes uppväxt från första klass till det att han lämnar sitt hem för college. Sedan detta projekts påbörjan har jag hunnit bli dubbelt så gammal som jag då var, och filmens huvdrollsinnehavare Ellar Coltrane har nästan hunnit nå sin tredubbla ålder. Detta är ganska talande för hur massivt stor denna produktion är – inte i fråga om budget eller storslagenhet, men i fråga om tidsomfång och ambition. Under årens gång har man filmat, och mellan inspelningarna har Linklater tillsammans med sina skådespelare jobbat vidare med manus och filmens utveckling. Det är en väldigt fascinerande process som har genomgåtts, så att blotta tanken på den är närmast svindlande.

I “Boyhoods” öppningsscen ligger unge Mason på gräsmattan utanför skolan där han väntar på att bli upphämtad av sin mor. Här börjar historian om de tolv år som formar en människa som mest, de tolv år som utvecklar pojken Mason till den vuxne mannen Mason. Tolv år under vilka han lever främst med sin mor och äldre syster, men även styvfäder och -syskon som byter av varandra på så sätt som kan ske i en familjesituation som hans. Varenda namngiven karaktär är väl formulerad som en riktig människa redan från filmens början, och medan åren går sker som en organisk utveckling av desamma. Det är slående hur berättandet förändras i “Boyhood” gentemot andra epos som utspelar sig över lång tid, framför allt i uppväxtåren. Att Mason och hans syster gestaltas av samma skådespelare genom hela filmens gång, och att dessa dessutom under samma tid varit med att utveckla sina karaktärer gör det så tydligt vad så många filmer saknar, det finns här en sällan skådad äkthet.

Masons uppväxtsberättelse är på intet sätt en spektakulär sådan, den ha sina toppar där allt är vackert och framtiden ljus, och den har sina dalar med försupna hustrumisshandlare i familjen, men på sätt och vis är det inte i berättelsen så mycket som berättandet “Boyhoods” storhet ligger. Visst är innehållet bidragande, men mer tack vare sitt emotionella värde än sitt narrativa. Varenda scen är gripande och innehåller så mycket känslor, utan att de alls blir nämnvärt sentimentala eller nostalgiska för det. Känslorna kommer snarare från spänningen mellan karaktärerna och den ovan nämnda äktheten, det naturalistiska skildrandet.

Man tänker sig lätt att tolv års filmande borde generera rekordmånga meter film, och att nedklippandet till under tre timmar är ännu mer exkluderande än vid andra filmproduktioner. Hur får man berättelsen att hålla ihop? I “Boyhoods” fall finns inget som helst problem här, tack vare hur man valt att berätta. De scener som i slutresultatet av filmen får representera respektive år av Masons liv blir som minnesfragment av hans uppväxt, och som vi alla är väl medvetna om är människans minne högst selektivt. Det blir helt naturligt att den direkta kausaliteten mellan två scener ibland är bruten, inte bara naturligt utan rent av bidragande till känslan av filmen som minnesbilder ur en uppväxt. Det ger dessutom filmen ett relativt högt tempo trots långa tagningar och trots att Linklater alltid låter en scen ta så lång tid som den behöver.

Ett mervärde i att se tiden gå – vid sidan av skådespelarna och deras karaktärers åldrande – finns i väl utplacerade tidsmarkörer genom filmen. Utvecklingen från vad som känns som forntidens uppfällbara mobiltelefoner till iPhone, GameBoy via Xbox till Nintendo Wii, “Oops!… I Did It Again” och The Hives till Foster The People och Lady Gaga. Från diskussioner kring Bush insatser i Irak till Obamas presidentkandidatur och subtilt i bakgrunden finanskrisens konsekvenser för den amerikanska medelklassen. En personlig favoritdel är när Mason i tonåren har snedlugg och det samtalas om butikskedjan Hot Topic, från vilken jag själv gjorde transatlantiska beställningar i motsvarande svåra tonår.

“Boyhood” är genomgående full av njutning, det är tydligt att det funnits en enorm omsorg från Linklaters sida. Jag har tidigare grubblat på vad som hände när han gick ifrån sitt 90-tals “Slacker”, “Dazed & Confused” och de två första “Before”-filmerna med mera, till senare år med förhållandevis låga konstnärliga ambitioner (med vissa undantag) och en betydligt blekare avslutande del i “Before”-trilogin. “Boyhood” är svaret jag väntat på, en i många avseenden unik film där Linklater överträffar både sig själv och alla andra.