Third Person

Likt aktuella “As Above, So Below” och dess beprövade och uttjatade found footage-koncept bygger även “Third Person” på ett berättargrepp som genomförts i otaliga versioner, men i motsats till förstnämnda är detta grepp ett ständigt intressant sådant som alltid bär potential till innovation. Filmen inleds med att författaren Michael, spelad av Liam Neeson, sitter framför sin dator och skriver. Hans berättelse fortsätter i en kärlekshistoria med hans älskarinna Anna porträtterad av Olivia Wilde, och deras upp och nedgångar under en kortare tidsperiod. Korsklippt med denna intrig vävs även två andra historier in, den ena om affärsmannen Scott (Adrian Brody) som faller för en albansk rom, och den andra om Julia (Mila Kunis) som mot sitt nekande är anklagad för att ha försökt mörda sin son och hur hon försöker resonera med fadern (James Franco) för att få träffa denna. Medan de respektive intrigerna förlöper framgår flertalet likheter mellan de olika protagonisternas berättelser, vaga sammankopplingar sker mellan berättelsernas narrativ, men länkarna är framför allt tematiska och känslomässiga. På så sätt använder regissören och författaren Paul Haggis sitt grepp ypperligt för berättandet av en historia.

Inramningen av de tre berättelserna är egentligen vad Haggis lyckats allra bäst med. Dels de tematiska överlappningarna men framför allt spelet med färger och hur miljöer ter sig olika ur olika perspektiv, samt den fullkomligt lysande klippningen mellan sekvenser i de respektive narrativen där de befinner sig i motsvarande skeenden – både genom bildliga och känslomässiga speglingar och parallelliseringar.

Vad som finns innanför ramverket är mer att bekymra sig över. I stora drag är som sagt filmens narrativ fint utformade framför allt i hur de förhåller sig till varandra i sina berättelser, men det finns likväl stora problem. Trots att hela den stjärnspäckade skådespelarensamblen gör sina roller alldeles utmärkt finns en tomhet i alla berättelserna. Förutom vid enstaka undantagsfall är filmen känslokall och distanserad. Jag upplever filmen själlös och blank, fattig på egentligt innehåll. Det känns beklämmande då jag verkligen beundrar den ovan nämnda inramningen. Utöver denna tomhet faller filmen dessutom så smått på eget grepp då den trots den fina klippningen aldrig riktigt hittar balansen mellan de olika berättelserna. Tempot känns ojämnt och övergångarna emellanåt forcerade. Man finner aldrig den dynamik som gör en del andra filmer med liknande upplägg till mästerverk – här tänker jag på exempelvis “Magnolia” och “Happiness”.

Filmen slutar som den börjar, med författaren åter framför datorn. Denna slutenhet öppnar för en mer intrikat läsning av filmen för vilken jag inte ämnar redogöra här, men det sätter på nåt sätt fingret på allt filmen gör helt rätt. Nämligen hur den är utformad, estetiskt och berättarmässigt. Det är bara synd att Haggis inte lyckades fylla den med samma rikedom innehållsmässigt.