Magic in the Moonlight

Det är knappt ett år sedan “Blue Jasmine” gick upp på svenska biografer, Allens produktionstempo är alltjämt intakt. Då tyckte stora delar av kritikerkåren både in- och utrikes att han hade gjort sin bästa film på väldigt många år. Personligen var jag ingen större beundrare, utan fann filmen ofärdig – i likhet med föregående “Förälskad i Rom” – om än trivsamt underhållande. Även i frågan om Allens 00-tal ställer jag mig på avigsidan och håller “Midnatt i Paris” som en av hans allra främsta, och med det i åtanke är det för mig en efterlängtad njutning att se Allen återvända just dit.

Det är sent 20-tal och Stanley Crawford är en av de allra främsta inom sitt område, i högst exoticerande yellowface-sminkning framträder han världen över som illusionisten Wei Ling Soo. Efter en av hans föreställningar får han besök av en gammal kollega och vän, som berättar om ett medium som han inte lyckas avslöja. Givetvis känner sig Stanley tvungen att anta denna utmaning och han följer med sin vän till Frankrike.

Man kan tänka sig att det är i de franska miljöerna som likheterna med “Midnatt i Paris” kommer fram, men det är att missta sig. “Magic in the Moonlight” utspelar sig på rivieran och saknar all tänkbar form av Paris-romantisering. Likheterna finns istället i det nostalgiska skimret, hur intrigen tar plats i en svunnen och i filmen upphöjd tid. Just denna stämning stärks liksom i “Midnatt” av magin, då var det märkliga tidsresor och otroliga kändismöten, här är det sedvanlig showmagi och mentala övernaturliga krafter.

Hur Stanley försöker avslöja den misstänkta bedragerskan är undantagslöst roligt att följa. Utmärkt porträtterad av Colin Firth går han omkring och slänger sarkasmer omkring sig i gammal fransk aristokratmiljö. Det är roligt. Emellertid är intrigen som sådan inte den starkaste, framför allt faller på att dras ut med tio avslutande minuter som ger filmen en helt annan eftersmak. En sötare, förvisso, men alldeles för väntad. Styrkorna ligger i skimret, magin, karaktärerna och dialogen. Dessa beståndsdelar har Allen fått ihop bättre än i sina två senaste filmer.