Grace of Monaco

För fjorton år sen besökte jag för första gången ett vaxkabinett, The Dungeon i. London. Beläget i något slags källarhåla gestaltades diverse morbida avrättningsmetoder, tortyrscener och allehanda otrevligheter. Jack Uppskäraren var central i en utställning. Naturligtvis hänfördes det unga jaget av de historiska händelser som ägt rum i en mörkare tid. När jag tre år senare återbesökte staden och såg de fotorealistiska kreationerna på. Madame Tussauds var förstås även det en upplevelse att minnas, men i jämförelse med den föregående står det sig slätt.

Jag tänker att “Grace of Monaco” är motsvarigheten till Madame Tussauds förvisso eleganta men likväl tomma vaxdockor, när man i själva verket önskar filmerna som motsvarar och fångar The Dungeons lust och själ. Grace Kelly var en stor stjärna, och hennes abrupta karriärslut en oväntad vändning såväl som en intressant händelse. Att hon övergav Hollywood, platsen där sagorna får liv, för fursten av Monaco – är en berättelse närmast en saga i sig. Felet filmen gör är att den inte berättar om detta, utan istället behandlar vad som skedde några år senare. Eller kanske snarare vad som inte skedde. Intrigen utgörs i mångt och mycket av en antihandling, hur Grace inte åker tillbaka till USA. Det beror på politiska konflikter som aldrig riktigt klargörs i filmen, vilket gör att den faktiskt befintliga intrigen även den faller rätt så platt.

Manus måste nog vara filmens främsta brist, inte bara i sin intrig utan även i dialog är den stundtals katastrof. Nicole Kidman gör sitt bästa för att ge Grace Kelly den stjärnglans en gestaltning av henne förtjänar, men det når verkligen sällan igenom de tafatta formuleringarna. Kidman blir istället mest som en Grace Kelly-vaxdocka. Det fina om än uppenbara fotot är oftast njutfullt men tangerar även det filmens tomhet, precis som den detalj som fick mig att le som bredast i filmen. I dess inledning får man på håll se Alfred Hitchcock promenerandes i profil, en siluett som görs helt perfekt. Även om han, spelad av Roger Ashton-Griffiths, i sina talscener är långt ifrån Anthony Hopkins version härom året, är även han fullduglig som vaxdocka.

Jag må låta hemskt negativ, men trots att filmen är ointressant och utan mervärde, vill jag framhålla Frank Langella som spelar prästen Francis Tucker. Han blir som ett nav kring vilket karaktärerna kretsar, och han fyller sin funktion ypperligt. Om något ska motivera en att se filmen, så är det han.