The Amazing Spider-man 2

Jag brukar inte helt sällan hävda att jag föddes i precis rätt tid ur ett populärkulturellt perspektiv. 80-talets massmediala och hyperkommersialistiska samhällsutveckling i väst ledde till att det vid följande decennieskifte fanns kolossala mängder intryck och referenser att vältra sig i och samla på. Ett av de finaste exemplen från mitt eget 90-tal är hur jag följde upp hårda fredagskvällar av “Fångarna på fortet” och chipsskålar med tidiga lördagsmorgnar och Spindelmannen på morgon-tvn till frukosten. I tidiga tonår var jag ännu i ypperlig ålder när den första filmen i Sam Raimis trilogi kom, och det var med glädje jag följde uppföljarna även om den sista delen kanske inte hör till spindelns främsta framträdanden. Efter en ny våg av superhjältefilmer, med Christopher Nolans återupplivande av Batman i spetsen, bevisades det att det är möjligt att göra dessa på en ny nivå. Det går att ta superhjälten till filmens värld på fullaste allvar och göra cinematiska mästerverk samtidigt som man ställer stora frågor. Inte konstigt att det fanns förhoppningar när även Spindelmannen skulle få sig en nystart i och med “The Amazing Spider-Man” härom året. Men tji fick jag, efter en lovande inledning skulle det visa sig att filmen inte bara undvek att svara på de frågor den inledningsvis ställde, utan rent av släppte alla trådar och lämnade dem hängandes.

Medan första filmen misslyckades helt med att följa upp den tematik kringrådande Peter Parkers identitetskris som den till en början gjorde anspråk på att utforska, och som borde ha utgjort filmens grundfundament – lyckas “The Amazing Spider-Man 2” med sin underliggande intrig. På samma sätt som föregångaren skulle ha handlat om Parkers dubbelhet inför vem han själv är och vilken hans roll är i hans eget liv, handlar uppföljaren om hur han gör upp med – och ska förhålla sig till – sitt arv. Hur han hanterar sina föräldrars bortgång, och vilken hans roll är i hans genetiska arvslinje, är centrala teman. De dubbleras och speglas genom Harry Osborn som befinner sig i en liknande situation på andra sidan spelbrädet, vilket förstås stärker tematiken. Även på detaljnivå jobbar filmen mycket med återkommande objekt och företeelser, dubbleringar och parallelliseringar av skeenden. Denna sorts stilgrepp hör till det klassiska blockbusterfilmskapandet i Hollywood, och det är ur denna vinkel filmen måste ses. Efter Marc Webbs ganska taffliga förstaförsök har han här fått ordning på sina saker, och visar oerhörd kompetens i sin regi. “The Amazing Spider-Man 2” har en fenomenal avvägning mellan humor och allvar, drama och action, ont och gott. Med flertalet hänvisningar till karaktärer som förmodas dyka upp i framtida filmer, den närmast obligatoriska Stan Lee-cameon och ett användande av närbilder som genomgående tangerar känslan av serier, gör filmen även en lysande avvägning mellan kanon, förlaga, fanskara och filmisk gestaltning.

Liksom intrigen i filmseriens övergripande narrativ har vuxit i och med större frågeställningar och fler superskurkar än i första delen, har även Andrew Garlfield och Emma Stone vuxit i sina respektive rollgestaltningar av Peter Parker och Gwen Stacy. De har blivit dynamiska och väl utformade filmkaraktärer som här får spela mot en toppentrio i Jamie Foxx som Electro, Paul Giamatti som mindre prominente The Rhino och framför allt en lysande Dane DeHaan som Harry Osborn. Steget för DeHaan från sin protagonist i genombrottsfilmen “Chronicle” till denna komplexa tolkning av Peter Parkers bästa vän tillika ärkefiende är, när man ser det, det mest självklara valet någonsin. Rollen är honom given.

Sett för vad det är, en storslagen blockbuster, är “The Amazing Spider-Man 2” en stor njutning, en väldigt bra film. Utan att heller denna gång riktigt vara uppe och nosa på Nolans Batman, kan det ändå väl sägas att det är den bästa filmatiseringen hittills av den trikåklädde nätklättraren. Framför allt visar filmen att det finns mer, det finns något större. En tredje del kan skruva upp berättelsen ytterligare till ännu ouppnådda höjder, och bli som man brukar säga – hur bra som helst. Det kunde egentligen bara gå uppåt efter “The Amazing Spider-Man”, men inte mycket pekade på ett så stort kliv. Och som andra delen i en filmserie gör “The Amazing Spider- Man 2” verkligen alla rätt.