The Quiet Roar

En cancersjuk åldrad kvinna som blickar bakåt i livet genom en drömsk färd i sitt undermedvetna. I den bästa av världar skulle denna mening sälja in “The Quiet Roar” som ett givet besök hos varenda biobesökare i hela världen. “The Quiet Roar” är en film som Sverige har saknat, eller för all del, som världen har saknat. Regissören Henrik Hellström, fotografen Fredrik Wenzel och producenten Erika Wasserman har både tillsammans och i projekt var för sig ägnat de senaste fem åren åt att fylla hål i modern svensk filmindustri. “Apan”, “Avalon” och förstås deras förra gemensamma film “Man tänker sitt” utgör en trio av udda och alldeles unikt lysande stjärnor i filmhimlen, och det finns ingenting som tyder på att det inte tillkommer fler (för all del redan i år i och med Ruben Östlunds “Turist”, som Wenzel fotat).

68-åriga Marianne är obotligt sjuk, för att mildra sin ångest tar hon del av en erbjuden tjänst där hallucinogener kombineras med en mediterande form av samtalsterapi, och låter sitt medvetande färdas 40 år bakåt i tiden. Att på ålderns höst och vid närmandet av livets slut kontemplera sina livsval och ställa sig frågor kring hur det blev som det blev, ter sig logiskt. Det är dessa frågor Marianne uforskar i den interna intrigen som uppstår, där hon betraktar sitt yngre jag med sin man och barn. Berättandet är oftast just betraktande, som minnen så ofta är, är de även hos Marianne i stor utsträckning sinnebilder snarare än kausalt sammanhängande skeenden. Det ger utrymme för ett närmast poetiskt naturfoto i väl utstuderade miljöer ackompanjerat av vackra ljudmattor och tillbakadraget narrativ. Liksom Marianne själv är under någon sorts hypnos, hamnar även jag som tittare som i en trans. Det gör att “The Quiet Roar” appellerar till något slags inre sinnen, till mitt undermedvetna. Den berör, till synes utan vidare orsak. Det finns även sekvenser dels när den unga Marianne och maken pratar, och dels när den samtida Marianne rent av tilltalar sin forna gestalt, men de är inte många. Vid ett tillfälle kulminerar i ett bråk som gör mig ondare än det mesta jag tidigare sett i svensk film. Men det går snabbt över och jag hamnar åter i min trans.

“The Quiet Roar” är likt de andra filmer jag tidigare nämnde en udda och alldeles unik film, väldigt vacker, berörande. Den tappar trots allt lite på sin abstraktion, att dess intrig aldrig fångar in och omfamnar, utan snarare distansierar sig med den så kallade transen – som i sig dock är enbart njutbar. Men det känns bara som en tidsfråga innan det kommer en fullträff från Hellström och Wenzels håll.