Jakten på den försvunna skatten

“Raiders of the Lost Ark”, eller “Jakten på den försvunna skatten” som den kom att heta på svenska, utspelas 1936. Adolf Hitler, tillsynes besatt av det ockulta, har skickat ut sina nazistiska hejdukar för att hitta den försvunna arken. Arkeologiprofessorn och äventyraren Indiana Jones får till uppdrag att hitta arken innan den och de mytomspunna krafter den lär inneha faller i nazisternas händer. Resultatet är en av tidernas största äventyrsfilmer.
När Steven Spielberg och George Lucas gjorde den första Indiana Jones-filmen hade Spielberg precis upplevt sin första rejäla flopp med “1941”. Han var stenhård på två punkter: nästa film skulle hålla tidsschemat och den skulle definitivt inte gå över budget. Istället ville han göra en billig och rolig hyllning till de gamla matinéfilmer han brukade se som barn.

“I made it as a B-movie”, ska Spielberg ha sagt. “I didn’t see the film as anything more than a better made version of the ‘Republic Serials'”. Men tji fick han. Med ett magnifikt partitur, halsbrytande action och en charmig och karismatisk Harrison Ford i rollen som den ultimativa actionhjälten, blev “Jakten på den försvunna skatten” den bäst säljande filmen 1981 och nominerades till åtta Oscars.

Det finns något så grundläggande tilltalande i denna film att den går hem hos nästan alla. Och det är lika underhållande att se den nu som det var för tjugo år sedan, även om vissa specialeffekter inte har åldrats särskilt väl. Det är en fröjd att se en film som följer de klassiska reglerna för en äventyrsfilm, och som gör det väl. Man välkomnar villigt de schablonartade karaktärerna – skurkarna, den gamla ärkefienden och den komiska vännen- och njuter i fulla drag av att se Indiana Jones ta sig ur den ena knipan efter den andra.

Spielberg har lyckats med den perfekta blandningen av action och humor. Man kan inte låta bli att älska Indiana Jones, den supermanliga men ändå bristfälliga hjälten med det skeva leendet och glimten i ögat. Just detta att han inte är perfekt är det som gör honom så bra. Det är ofta hans sårbarhet och brister som leder till de roligaste scenerna i filmen.

Det är också kul att se en kvinnlig huvudrollsinnehavare med lite skinn på näsan och Karen Allen gör en suverän insats som den frispråkiga och kaxiga Marion Rawenwood. Samspelet mellan henne och Harrison Ford är fyndigt och fullt av roliga repliker och både verbal och icke-verbal humor.

Det finns helt enkelt filmer som blir en del av ens liv, filmer vars repliker slinker in i ens vardagsvokabulär och som upptar en permanent plats i hjärnans inre filmarkiv. “Jakten på den försvunna skatten” är utan tvekan en sådan film. Och, försök låta bli att le när den pampiga signaturmelodin drar igång. Det går inte.