Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Som förberedelse inför den nya filmen om Indiana Jones såg jag om hela den gamla trilogin för första gången sedan barndomen. Vilken upplevelse det var! Alla tre har åldrats otroligt väl och är inget annat än mästerverk i sin genre – odiskutabla filmklassiker som sätter standarden för äventyrsfilmer. Att efter tjugo år återuppliva karaktären är modigt, men tack och lov är det samma älskade arkeolog vi än en gång får se svinga piskan och slåss med knytnävarna – bara lite äldre men fortfarande full av överraskningar, precis som den nya filmen.
De tjugo år som har gått sedan den förra filmen har även förflutit i filmens universum, och den Indiana Jones vi nu stiftar bekantskap med är tjugo år äldre sedan sist. Flytten från 30-tal och nazister till kommunister och kalla kriget är smärtfri och känns hur naturlig som helst. Jagad av kommunister tar Indy upp jakten på en mytomspunnen dödskalle av kristall och en stad av guld, vilket blir upptakten för hans förmodligen mest märkliga äventyr hittills. Utan att avslöja för mycket bör det sägas att filmen minst sagt är fylld av överraskningar – oerhört många positiva men även ett par mycket, mycket oväntade som vissa kommer att uppskatta mer än andra.

Oväntade vändningar hindrar dock inte filmen från att roa från start till mål, och de som kan sin Indiana Jones har all anledning att fira. Fans av den första filmen kommer inte att bli besvikna, då öppningsscenen är en fartfylld nostalgitripp i en bekant miljö. Referenser till tidigare delar duggar tätt, liksom härliga actionscener och den lättsamma humorn serien alltid har lyckats med.

Den största farhågan – om den nu 66-årige Harrison Ford fortfarande klarar rollen – är dock obefogad. Även om åldern är påtaglig råder det inget tvivel – Ford kan sin roll och han trivs i den. En positiv överraskning är Shia LaBeouf, som efter sitt halvdana genombrott i “Transformers” nu visar stor talang. Cate Blanchetts ryska KGB-agent, komplett med värja och hemsk brytning, lämnar däremot en del att önska.

Filmens enda egentliga fel, beroende på hur väl man uppskattar slutet, är egentligen att den inte lever upp till våra sjukligt höga förväntningar – den som förväntar sig en ny “Jakten på den försvunna skatten” kommer att bli besviken. Höjdarscenerna avlöser tyvärr inte varandra med jämna mellanrum och kritiskt sett är storyn långt ifrån toppklass. Presentationen är dock oklanderlig – en idag alltmer sällsynt tillbakagång till klassiska matinéfilmer.

“Indiana Jones och Kristalldödskallens rike” är inte samma mästerverk som sina föregångare, men när Indy sätter på sig hatten och det odödliga ledmotivet drar igång ler man omedvetet och bredare än någonsin.