Batman

Redan från första bildrutan vet man att detta är en film av Tim Burton. “Batman” blev Tim Burtons stora genombrottsfilm. Det var med denna han, med sin säregna stil, förkärleken för det mörka och gotiska, vann erkännande som regissör och fick större frihet inom filmskapandet. Men samtidigt tycker jag att Tim Burton i lika stor grad gav Batman en comeback och en välbehövlig förnyelse. Intresset för Batman var tämligen svalt under slutet av 70-talet och början på 80-talet. 60-talets tv-serie med Adam West och Burt Ward samt efterföljande film, hade gett ett löjligt och nästan parodierande intryck av superhjälten som var svårt att bli av med.
Men tack vare sin mörkare och mer stiliserade vision, lyckades Tim Burton röra sig bort från den töntiga imagen och skapa en intelligent och respektingivande Batman. Istället för grå tights och spandex valde Burton att paketera den nye Batman i en mer seriös och hotande helsvart gummidräkt.

Filmen utspelar sig under en period då Batman ännu inte etablerats som Gotham Citys bäste brottsbekämpare. Stadens 200 års jubileum närmar sig och brottsligheten är värre än någonsin. Ärkeboven Carl Grissom (Jack Palance) styr Gotham City, högt uppsatta män inom poliskåren står på hans mutningslista och borgmästaren och polisinspektör Gordon är helt hjälplösa. Men ryktet börjar sprida sig om en odödlig varelse, en fladdermus, som bekämpar brottslighet på sitt eget brutala sätt.

Den envise, nyhetsdrivne journalisten Alexander Knox slår sig ihop med fotografen Vicki Vale (Kim Basinger) för att ta reda på vad eller vem den mystiska brottbekämparen är. Samtidigt uppstår fientlighet mellan Carl Grissom och hans högra hand Jack Napier och Grissom bestämmer sig för att sätta dit sin kumpan. Jack Napier får order om att städa upp på Grissoms suspekta företag Axis Chemicals, men när han väl kommer dit ligger polisen i bakhåll. Batman dyker också upp och mitt i all tumulten faller Napier ner i en behållare med syra. Han överlever och försöker återställa sitt ansikte genom plastikkirurgi, men resultatet blir att ansiktet fastnar i ett stelt, grimaserande leende. Upplevelsen blir för mycket för Napier som drivs till vansinne – och således blir Jokern till. När Jokern tar kontroll över den undre världen och planerar att ta över Gotham City vid jubileumsfesten är den mystiske Batman stadens enda hopp.

Trots sina mörka ramar är Batman gjord med en hel del humor och glimten i ögat, men Burton är noga med att aldrig ta det så långt att det blir parodiartat. Valet att använda Michael Keaton i rollen som Batman resulterade till att börja med i ett unisont protestrop från Batman-fans. Man var rädda att han inte skulle tillföra rollen tillräckligt med pondus, att det skulle bli farsartat. Men Michael Keaton fungerar bra i rollen och lyckas väl med dubbelkaraktären Batman/Bruce Wayne. Han ger den rike playboyen Bruce Wayne en skarphet som Adam West aldrig ens kunnat drömma om, och framhäver samtidigt hans mänskliga sida genom att göra honom lite lätt frånvarande och förvirrande. Jack Nicholsons Joker, färgglad, högljudd och spritt språngande galen, är det perfekta motstycket till Michael Keatons lågmälda agerande och motsättningen mellan dessa två är bara en av de många saker som gör den här filmen så bra.

Batman är den första filmen som satte fart i superhjältefilmandet och en av de få som verkligen håller måttet. Den är så listigt gjord, med kulissartad scenografi och kostymer som för tankarna till Roy Lichtenstein, att den nästan känns tidlös. Och trots några brister fungerar både handling och specialeffekter lika bra idag som de gjorde 1989. Denna film är ett måste för alla som gillar Batman.