Batman Returns

Vad gör man med ett monstruöst missbildat barn om inte kastar det i kanalen? Det tycks i alla fall vara den gängse lösningen för societeten i Gotham City, och således inleds Batman Returns med skapandet av en ny ärkefiende: Pingvinen. 33 år senare står det klart för Gotham Citys invånare att man nog inte blir en välanpassad och laglydig varelse av att uppfostras i kloaker av pingviner.
Men Pingvinen är inte den enda skurken vi får bekanta oss med (eller återbekanta oss med) i denna symfoni av Burtonsk påhittighet. Michelle Pfeiffer står för en stor del av humorn i rollen som den oförverkligade sekreteraren Selina Kyle och klarar galant förvandlingen till tuff brud i läderförpackning, komplett med piska och fyndiga one-liners. Värst av alla är dock den korrupte företagsmannen Max Shreck (Christopher Walken), som ironiskt nog också är den enda av de tre som respekteras och accepteras i samhället. Tillsammans med Shreck försöker Pingvinen bli borgmästare i Gotham City och ta makten över staden. Samtidigt slår han sig ihop med Catwoman för att smutskasta Batman och få honom att framstå som ett hot mot invånarna i Gotham.

Till skillnad från de superhjältefilmer som gjorts under de senaste fem åren är det inte storslagna specialeffekter och explosiva slagsmål som upptar mest tid i Batman Returns. Istället förs handlingen framåt av karaktärerna, kostymerna och en välgjord filmmusik. Bäst av allt är den tvetydiga katt-och-råttleken mellan Bruce Wayne och Selina Kyle som även överförs till deras alter ego Batman och Catwoman, dock i en mindre verbal version.

Men även om filmen övergår många andra i samma genre känns den inte helt och hållet övertygande. Med en titel som Batman Returns förväntar man sig att mannen i den svarta fladdermusdräkten ska stå i centrum. Istället hamnar Batman nästan mer eller mindre i skymundan och det är Pingvinen som totalt dominerar filmen. Och fastän Michael Keaton fortsätter göra ett bra och tillsynes obesvärat jobb i rollen som Bruce Wayne tycks han inte lika bekväm och övertygande som Batman. Replikerna och poserna är stundtals lika stela som gummidräkten han befinner sig i.

126 minuter känns lite väl långt. Det finns en hel del hål i manuset vad gäller karaktärer och lösa trådar, och upplösningen känns lika långsökt som den är långdragen. Å andra sidan förtjänar Tim Burton en stående ovation för att ha lyckats med konststycket att göra Danny DeVito trovärdig i en seriös roll, och den outspädda Burtonska stilen är i sig själv nästan tillräcklig för att släta ut de flesta fel.