Batman & Robin

Jag har verkligen rannsakat mitt inre för att komma på något bra att säga om denna film, men det går inte. Detta är möjligtvis den sämsta superhjältefilm som någonsin gjorts.
Nivån sätts redan i inledningssekvensen, då Batman och Robin klär sig i sina dräkter och man väljer att zooma in på deras välskulpterade plastrumpor. Det är löjligt, farsartat och inte det minsta roligt. Efter de första tio minuterna har jag tappat all respekt för filmen.

I ett främmande Gotham City, med omöjlig arkitektur och ologiska jättestatyer mitt i gatuplaneringen, är Batman och Robin inte längre stadens mystiska beskyddare utan går på välgörenhetsfester i full gummiskrud.

Handlingen, om man nu lyckas hitta en röd tråd i detta virrvarr av storylines, är att skurkarna Freeze och Poison Ivy vill ta över världen och utrota mänskligheten. Arnold Schwarzenegger i rollen som Freeze levererar med vanlig monoton österrikisk brytning ett spektakulärt smakprov på sina icke-existerande skådespelartalanger, och Poison Ivy (Uma Thurman) samt den galne vetenskapsmannen som oavsiktligt skapar henne är rentav skrattretande överdrivna.

Jag skulle gärna vilja skriva att man har ansträngt sig desto mer med utvecklandet av Bruce Wayne/Batman och Robin/Dick Grayson, men det är platt fall för båda. George Clooney i rollen som Bruce Wayne/Batman framstår som mallig och osympatisk och Robin uppför sig som en tjurig tonåring. Fokusen verkar istället ligga på den visuella framtoningen, och i sin strävan efter att tuffa till de svarta gummidräkterna har Joel Schumacher gått alldeles för långt med överdimensionerade, skulpterade magmuskler och prylar som skulle ha gjort Inspektor Gadget grön av avund. Jag menar, inbyggda skridskor? Kom igen.

Under den första halvtimmen av filmen består replikerna nästan enbart av one liners, urlöjliga sådana. Det blir aningen bättre lite längre fram, men dialogen hålls ändå på en jämn usel nivå och karaktärerna känns schablonartade och ointressanta. Det är precis som om Schumacher hittat en lathund för superhjältefilmer och följt den utan någon som helst form för känsla eller eftertanke. Filmen bjuder varken på finess eller fyndig humor. Istället har man försökt klämma in så många flashiga gimmicks, vrålåk och pampiga specialeffekter som möjligt för att dölja ett rörigt och oengagerande manus.

Det enda Joel Schumacher lyckas med att dra ner Batman till det fjantiga och parodiartade stadiet som tv-serien från 1966 befann sig på. Komiska ljudeffekter under slagsmålsscenerna förstärker det löjeväckande intrycket och jag förväntar mig halvt om halvt att ord som POW! och KA-BLAM! ska dyka upp på tv-skärmen. En övermorsk och klämmig Batgirl i form av Alicia Silverstone gör inte saken bättre.

Batman och Robin kan bäst sammanfattas som en orgie i bad taste. Undvik den om du kan.