Gökboet

Milos Formans tragikomiska klassiker anses av många, däribland undertecknad, vara 70-talets bästa film. Den kammade hem Oscars i de fem tyngsta klasserna och slog rekord i Sverige, med sina tio år på en biograf i Stockholm. Ken Keseys livsbejakande berättelse är en humanistisk studie i människors beteende gentemot varandra, överfört till ett perfektionistiskt stycke filmkonst. Att sammanfatta storheten i “Gökboet” med adjektiv är inte en lätt uppgift, då den lockar fram såväl skratt som tårar varje gång jag ser den. Men jag ska försöka så gott det går.
Genuint. Det första ord som kommer till hands. Filmen är inspelad på plats i “Oregon State Mental Hospital”, vilket ger en hög känsla av autencitet. De sterila sjukhusmiljöerna och dagliga rutinerna andas realism, tristess och fångenskap. Här kritiseras sjukvården, hur patienterna blir behandlade och inskränkandet av deras frihet. Den manipulativa sjuksköterskan Ratched är så långt ifrån de roller Hollywood oftast ger kvinnor, som femme fatales eller dumpade kvinnor som ska hitta en plats åt sig själva i livet. Fletcher framkallar obehag med sitt ondskefullt iskalla porträtt av en kvinna i maktposition, som utan en tillstymmelse till empati och med sina hotfulla blickar gör livet till ett levande helvete för patienterna i hennes vård. Hon har den auktoritet som krävs för rollen som den falska, regel- och restriktionsbundna kvinnan.

Jack Nicholson utgör Ratcheds motpol i skepnad av Randal McMurphy, en roll som känns som klippt och skuren för “mannen med djävulsögonbrynen”. Nicholson förkroppsligar all sin charm och karisma som det rebelliske energiknippet McMurphy. Randal sätter fart på det mentalsjukhus där alla dagliga rutiner sköttes obehindrat innan dennes ankomst. De iskalla blickar som förmedlas, och det underliggande förakt som ligger och trycker under ytan mellan Ratched och McMurphy, känns påtagligt redan tidigt tack vare mästerligt skådespeleri. Det psykologiska maktspel som uppstår mellan dem blir allt allvarligare under berättelsens gång.

Budskapen kring människans fria vilja och individualitet förespråkas genom Randal, som representerar frihet och fritänkande. Hans envisa kamp mot etablissemanget driver honom sakta men säkert mot fångenskapens bojor, i händerna på de högre uppsatta som vill sätta åt honom. Detta blir mer än uppenbart genom den geniala symbolism man använder sig av i den mäktiga slutscenen. Jag kan inte låta bli att applådera!

Lika mycket som jag skrattar och värms upp över alla de hyss som patienterna blir delaktiga i, såsom utflykter och basketmatcher, så känner jag sorg över deras livsöden. Växelspelet mellan skratt, tårar och ilska håller mig ständigt engagerad, och får mig att vilja kliva in i filmens värld för att utdela örfilar till sjukhusets trångsynta, konventionella personal. Det bör dock understrykas att det finns en strimma hopp och framförallt en mänsklig värme som genomsyrar filmen.

Karaktärsgalleriet är oförglömligt. Skådespeleriet känns gripande och äkta in i minsta biroll.
Den dövstumme indianen Chef, den stammande, snälla “mammas pojke” Billy, den misstänksamme Harding, som fasar för att hustrun varit otrogen, och de lite barnsliga, men sympatiska Ches och Martini är personer jag aldrig kommer att glömma. Det känns som en stor härlig familj där patienterna inte alls framstår som särskilt galna, snarare som deprimerade människor med samma rädslor, drömmar och bekymmer som “vi andra” har.
Just detta är ett tema som tas upp, vilka människor som är “normala” och “onormala” och vilka fördomar och orättvisor det ofta kan förekomma mot personer som anses vara annorlunda och avvikande.

Sammanfattningsvis så är “Gökboet” en odödlig klassiker, som liksom ett fint vin mognar och bara blir bättre genom åren. Det är ett betydelsefullt och inflytelserikt mästerverk med fläckfria prestationer och välskriven dialog om sjukvården, hur vi behandlar våra medmänniskor och om den fria viljan.