Terminator Salvation

McG har lämnat änglarna och seglat in i stormens öga. John Connor har växt in i rollen som domedagsprofet och ledande gestalt för gerillastyrkorna, i deras förutspådda krig mot Skynet. Parallellt följer vi fadern Kyle Reese och sonen Connor, men även Marcus, vars spegelbild reflekterar mänsklighet men inre kretsar vittnar om en T-800.
Emotionella kapitalet i de själlösa karaktärerna går bankrutt. Camerons guvernörfilmer var lika välberättade som tekniskt revolutionära, men domedagsfokus är utbytt mot ett korshår som muskulöst siktar mot svulstig filmskaparpraktik, i en demonstration för hur man gör dyr film. Publiken distanseras som när man sitter bredvid en tv-spelande vän. Sekvenstagningarna är Inledningsvis spektakulära, men övergår till stafettävling i artificiell filmkonst.

Christian Bale uttalade sig om manuskrav och att det bortom effekterna skulle hålla för teaterscenen. Kanske i WWF-stadion, för helt utan undertext levererar Bale sin dialog med samma mörkrostade röst som följde med läderlappsdräkten. Liksom brottsbekämparen gömmer han sig bakom masken och visar lika mycket mänsklighet som plåtfienderna han krigar mot. Och visst finns scener med monologer och försök till kärlekshistoria, Men varför ens bemöda sig, när tinituspipet från explosionerna aldrig upphör att överrösta?

Mest intressant läser jag “Terminator Salvation” som en post-apocalypsefilm; en skildring av tredje världskrigets efterskalv, likt Rosselini och neo-realisterna gjorde film av andra världskrigets verkliga konsekvenser. Kamerorna vilade på transportsträckorna och fann mänsklighet i bottenskrapet av förstörelse, men där de filmerna hade hjärta och försökte återuppbygga verkar McG mer intresserad av att skapa lättsam förstörelseglädje. Ett stycke lektioner i hur man krossar en Legoborg, i något som utger sig för att vara mänskligt, men bortom skrik och effekter bara är biotoppens typiska verktygslåda.