Braindead

Innan “Härskarringen” slog ner som en bomb så var det förmodligen inte många som kände till Peter Jackson. Numera är han namnet på allas läppar efter att ha skickat chockvågor genom filmvärlden. Därmed så uppmärksammades hans tidigare filmer för att göra åskådaren bekant med vad herr Jackson sysslade med innan hobbittar och ringar. Om man inte är bekant med det kan man tycka att det förefaller sig ganska märkligt att den här mannen gjorde väldigt sjuka komedier under hans första levnadsår som regissör. Komedier som ändrade censurens klipphysteriska normer.

“Braindead” är Peter Jacksons första professionella film gjord med en budget på tre miljoner dollar. Det var tack vare hans två tidigare filmer, “Bad Taste” och “Meet the Feebles” som gjorde att Jackson kunde få ihop finansiering till den här filmen. Jackson hade alltid velat göra en zombiefilm och när hans gode vän Stephen Sinclair kom med en idé till detta så skrev han och Jacksons fru Fran Walsh ner ett manus till vad som senare blev “Braindead”. Filmen kom 1993 och då var jag tolv år. Jag såg filmen hos en kompis och blev helt frälst i denna extremt blodiga splatterkavalkad.

“Braindead” handlar om Lionel Cosgrove som bor tillsammans med sin överbeskyddande mamma i ett stort hus. Han har inte mycket att säga till om och han får absolut inte träffa kvinnor. Men så en dag så dyker den vackra, latinska skönheten Paquita upp och ska leverera matvaror till Lionel och hans mamma. Det slår gnistor om paret och snart så befinner sig de båda hand i hand på ett zoo. Lionels mamma följer givetvis efter och där råkar hon bli biten av en sumatrisk råttapa som ett par zoologer har hämtat hem från Skull Island. Detta sätter igång en kedjereaktion och innan Lionel hinner uppfatta vad som hänt så är han omgiven av blodtörstiga zombies.

Braindead börjar lugnt. Karaktärerna hinner få lite kött på benen innan det brakar loss fullständigt. Detta måste vara utan tvekan den blodigaste filmen i världshistorien. Finalen är helt osannolik och man förstår var Jackson har lagt budgeten på. Effekterna är väldigt välgjorda och står sig än idag även om det syns att det har några år på nacken. Klippningen i vissa scener är väldigt skickligt gjort och man hänförs över hur många grafiska dödsscener
det finns i den här filmen. “Braindead” innehåller mer splatter än vad som finns i George A Romeros hela “Dead”-trilogi. Uppfinningsrikedomen är stor och zombierna är väldigt välgjorda med bra smink. Visserligen ser man lite skavanker här och där men på det hela taget så funkar det fint. Skådespelarprestationerna är helt okej där Timothy Balme övertygar som antihjälte.
Roligast i filmen är dock ändå zombien Void som råkar ut för en hel del.

Visserligen är “Braindead” en väldigt blodig och extremt våldsam film men det är också en väldigt rolig film. Peter Jackson har själv sagt att “för varje droppe blod så finns det ett skratt” och det stämmer väl överens med den här produktionen. Jackson har ett kul sinne för humor och det hela är gjort med glimten i ögat. Scenen där Lionel går ut med en zombiebaby i parken är helt obetalbar.

Jag har alltid gillat zombiefilmer och splatterfilmer i synnerhet. Varför jag gillar dessa ruttna varelser vet jag inte men någon sorts bisarr fascination finns där. När det gäller zombiefilmer så finns det tyvärr inte så många som håller måttet. “Braindead” är dock en zombiefilm utöver det vanliga men trots det har den fallit lite i glömska. Många refererar hellre till Romeros “Dead”-trilogi eller Sam Raimis “The Evil Dead”. Jag tycker dock att Braindead är den ultimata zombiefilmen som blandar mycket splatter tillsammans med en stor portion humor. Många kanske tycker den är väl magstark men gillar du zombiefilmer så är “Braindead” ett givet förstaval.