Delikatessen

Jean-Pierre Jeunet har en förmåga att skapa lekfulla och välgjorda filmer som få regissörer i dagens filmvärld klarar av. Med filmer som “Amelie från Montmartre” och “En långvarig förlovning” har han under de senaste åren blivit en fransk filmsymbol över hela världen. Det var dock redan för 17 år sedan det hela började, med den mörka, men samtidigt bisarra komedin “Delikatessen”.
“Delikatessen” utspelar sig i ett hyreshus i ett svältdrabbat Frankrike. Hyresgästerna har svårt att få maten att räcka till och hungersnöden blir allt större. Slaktaren i huset har dock kommit på ett sätt att lösa problemet. Genom att ständigt annonsera efter fastighetsskötare som också får bo i byggnaden kan slaktaren i lugn och ro stycka upp den ena fastighetsskötaren efter den andra för att hyresgästerna inte ska behöva gå hungriga jämt och ständigt. Alla i huset vet givetvis vad som försigår, men ingen vill tala högt om det. När så ytterligare en fastighetsskötare anländer och sakta men säkert börjar bilda en relation med slaktarens dotter skapas problem.

Att ta sig an ett ämne som kannibalism och göra det till en komedi är svårt, i alla fall om man vill ha både kritikerna och biopubliken på sin sida. Att balansera mellan att göra det för larvigt och att göra det för seriöst är ett knepigt uppdrag, som många regissörer har misslyckats med genom tiderna. Jeunet kan dock inte räkna sig till en av dem. Hans säregna humor präglar filmen från den första rutan till den sista, dock utan att någon gång driva det till överdrift. Scenen då ljuden från en knarrande säng, en knastrande radio, en gnisslande såg och en pumpande cykelpump, blir till en tango är en scen som man kan se hur många gånger som helst. Och likaså en scen som på ett fenomenalt sätt visar Jeunets lekfulla och roliga XX att skapa film.

Som alltid när Jeunet skapar film är filmens karaktärer viktiga byggklossar, och så även denna gång. Det är tydligt att det har lagts ned både en och två timmar på att skapa den fantastiska karaktärskonstellation som vi ser, och samtliga karaktärer har någon utmärkande egenskap. Vi ser till exempel de busiga bröderna, den cyniska slaktaren och den XX fastighetsskötaren. Och tack vare denna fenomenala karaktärsblandning så är detta en film som kan ses hur många gånger som helst, och som garanterat kommer att bjuda på både skratt och gråt.

Sammantaget är “Delikatessen” en fantastisk film som är olik det mesta, och även fast den aldrig når upp till riktigt samma klass som “Amelie från Montmartre” så var det en bra start på en fantastisk karriär för en av Europas just nu kanske främsta regissörer. Och för hoppningsvis kommer vi även under de kommande åren att bjudas på fantastisk filmkonst av av Jean-Pierre Jeunet.