Jakten på lycka

Året är 1981. Platsen San Fransisco. Vi följer Chris Gardner, porträtterad av Will Smith. Hans fru klarar inte av familjens ekonomiska problem och flyttar till sin syster i New York. Gardner och hans femårige son vräks från deras lägenhet och tvingas bo i härbärgen och på toaletter. Samtidigt tilldelas han en prestigefylld praktikplats hos en fondmäklare, men trots att platsen är obetald (den riktige Chris Gardner var betald) tar han den i förhoppningen om ett bättre liv för sig och sin son.
När du ser en film som “Jakten på lycka” vet du redan på förhand vad som kommer att hända. Spänningen uteblir, och sålunda också den unika upplevelsen en film ska bringa. Filmskapare tycks göra film som om folk aldrig har sett en film förr. Utformandet följer en alldeles för klar formell. Men förutsägbarhet behöver inte alltid störa. Se på Sidney Lumets “12 edsvurna män” från 1957. Där visste du exakt vad som skulle hända redan efter fem minuter, men det spelade ingen roll, frågan vad bara hur Lumet skulle ta sig dit du var övertygad att han skulle sluta. I “Jakten på lycka” vet du var och hur det kommer att sluta, och du vet också hur man kommer att ta sig dit.

Trots att filmen är baserad på Chris Gardners liv får jag aldrig intrycket av att historien är speciell. Det är i vanlig ordning strävan efter den amerikanska drömmen, att bli accepterad och normal. Men, både regin och skådespeleriet följer däremot inte samma enkla och igenkännbara formell som historien. Will och sonen Jaden Smith räddar “Jakten på lycka” från ett debakel. Personkemin mellan de båda är, av naturliga själ, fantastisk. Will Smith är den ende som kan röra sin son på det sättet han gör, och Jaden Smith är den ende som kan tala till sin far med den värme och energi som han gör.

“Jakten på lycka” är en av få amerikanska filmer som visar hur folk lever och överlever. Det är en film som beundrar en smart aktiemäklare, men har också medkänsla för en hemlös alkoholist.