La vie en rose

När franska filmmagasin för ett år sedan började skriva om “La vie en rose” ifrågasatte man Marion Cotillard. Hon kunde inte sjunga, hon var 20 centimeter för lång och vid en första anblick gick det inte att föreställa sig att den talangfulla skådespelerskan skulle likna Piaf.
“La vie en rose” handlar kort och gott om Édith Gassions, som hon egentligen hette, liv. De flesta är redan bekanta med historien, hon föds i misär i Paris, flyttar till Normandie där hon uppfostras av prostituerade och visar stor talang för att sjunga, för att sedan avlida alltför tidigt, efter 15 år av morfinmissbruk.

Édith Gassion som senare fick artistnamnet La Môme Piaf (sparven Piaf, reds. anm) liv präglades av bakslag och motgångar. I musiken fann hon inte bara sitt levebröd men också en tröst och en kanal att uttrycka sig själv.

Piafs röst har blivit världsberömd, och då är det framför allt La Vie en rose, Non, je ne regrette rien och Padam Padam som du kommer att höra om du går förbi en nostalgisk lägenhet i Paris.

Filmmagasinen har i efterhand fått äta upp sina ord. Marion Cotillard fullständigt lyser som Édith Piaf. Hon har samma kroppshållning, samma raspiga sätt att prata och samma osäkerhet som kom att bli Piafs signum. Cotillard sjunger visserligen inte själv, men ger lätt intrycket av att göra det.

Filmens första halva, resan till framgång, är också den svagare. Vi kommer aldrig nära Piaf och hennes inre. Men när första timmen är slagen är Piaf en stjärna då husrum och kost inte längre är ett problem. Vi blir en del av Piafs problem med missbruk och kärlek, hennes otur och oförmåga att kontrollera sig själv. Cotillard är just bäst i de scenerna då Piaf knappt själv vet vad hon håller på med.

Regissören Oliver Dahran är däremot inte fläckfri. Han leker alldeles för ofta med poänglösa tillbakablickar som sällan är tydliga med var i berättelsen vi befinner oss. Dahran största problem är dock hans brist på kontinutet. Karaktärer försvinner – för att sedan komma tillbaka, ljussättningen är ibland märklig och Cotillards smink varierar ibland kraftigt från scen till scen. Men vad gör det när han ändå lyckats med det viktigaste ? Inte i en enda scen glorifieras Piaf. Hon är den hon är, och det är vad vi får se.