The Forbidden Kingdom

Det har varit en lång och mödosam väntan för med brinnande intresse för kinesisk Kung Fu-film. Jackie Chan och Jet Lis första gemensamma samarbete skulle komma att dröja en bra bit in på 2000-talet. Nu är det dock dags, med “The Forbidden Kingdom” sker duons efterlängtade försoning. Synd bara att det sker i en film vars historia lika väl hade kunnat vara skriven av en bäver.
Jason lever ett liv som kretsar kring Kung Fu, filmerna han ser, spelen han spelar, personerna han dyrkar; allt är centrerat kring asiater med övernaturliga förmågor att fightas. När Jason en dag av en slump kastas tillbaka i tiden till det forna Kina går en dröm i uppfyllelse. Tillsammans med Lu Yan (Jackie Chan) får han i uppdrag att befria en legend inom Kung Fu-världen som har blivit tillfångatagen och länge har väntat på att befrias.

“The Forbidden Kingdom” har egentligen bara en stor brist, tyvärr ligger bristen i den kanske mest essentiella delen; nämligen dess handling. Omotiverade scener (som när en av huvudkaraktärerna helt sonika tar upp en fiol och börjar spela) avlöses med logiska luckor (som att Jackie Chans karaktär pratar engelska med hälften av alla kineser och kinesiska med hälften) och oförklarliga genreväxlingar (som när en av karaktärerna plötsligt ställer sig och urinerar på en annan). Stundtals känns det hela mest som en ursäkt för att Jackie Chan och Jet Li ska få skapa film och slåss tillsammans.

Man skulle kunna likna “The Forbidden Kingdom” vid en ost med mycket håligheter, men det vore nästan mer rättvist att likna den vid ett hål med ost i kanterna. Lyckligtvis lyckas filmen rädda sig själv till viss del främst genom den väl ackompanjerande musiken som ligger till grund för den lilla stämmning som skapas. Men även de otroligt vackra miljöerna och en del snygga fightingscener räddar filmen från den horibla upplevelse det annars hade kunnat bli.

På samma sätt som inte ens den bäste av kockar kan göra oxfilé av blodpudding kan inte heller regissören Rob Minkoff förvandla det katastrofala manuset till någonting vettigt. Trots försök att piffa till det med stämmningsfull musik, vackra miljöer och välregisserade actionscener kan det aldrig bli någon oxfilé av det hela. Snarare en väl tilredd blodpudding.