The Amazing Spider-Man

När Marc Webb gör om Spindelmannen gör han det med en seriös ton där filosofi undermedvetet har en stor del i protagonistens dilemman. Det här är inte enbart en film om en tonåring som finner superkrafter och svingar sig mellan byggnader mitt i New York.
Marc Webb fick den otacksamma uppgiften att skaka liv i liket som Sam Raimi skapade. Gnistan hittar han omedelbart och lägger stor vikt i att utveckla sina karaktärer utan att bjuda in till vare sig action eller dramatik. Efter en timme har filmen fortfarande ingen skurk, Parker letar inte ens efter sin nemesis, utan har fullt upp med att vara vilsen i sig själv. Med detta skapar Webb villkoren för vad filmens sista hälft ska betyda för oss.Och det är här filmen tar olika riktningar. Antingen är den en lång orgie i spektakulär action med en närmast unik skurk, eller en lång frågeställning till vad och varför vi behöver superhjältar.

För vad har Spindelmannen egentligen för moralisk plikt att rädda människor med sina nyfunna superkrafter? Immanuel Kant menade som bekant att förnuftet är etikens grundval, att den goda viljan har absolut värde och att plikten är moralens högsta princip. Men Peter Parker sätts i en prekär sits när han placeras pliktetikens vagga. Konsekventialismen menar att, ja visst, Peter Parker har en moralisk skyldighet att använda sina krafter för att rädda människor i nöd. Men i detta moraliska dilemma som presenteras får vi också lära känna akademikern Peter Parker, en närmast briljant fysiker med känsla för de mest komplicerade av genealogiska utvecklingar. Skulle han potentiellt inte kunna rädda ännu fler människor som forskare?

Att Marc Webb lyckas underhålla de mest primitiva och samtidigt ställa frågor som får filosofiprofessorer att börja grubbla, är inget annat än en fantastisk framgång.