My Blueberry Nights

Wong Kar Wai är ljusets mästare. Hans första engelskspråkiga film är gudalikt vackert fotad, med en bra ensemble, men utan substans i historien.
Det märks inte att det är första gången på femton år som Wong Kar Wai inte jobbat med Christopher Doyle som fotograf. Filmen är snarare en bekräftelse att det är Kar Wais och inte Boyles vision som varit genomgående i deras gemensamma filmer. Darius Khondji har fotat “My Blueberry Nights”, vilket han gjort på ett enastående imponerande vis. Ljussättningen är magnifik, neonfärger varvas med ett grynigt foto och du tänker “det här är optimalt, det kan inte bli bättre”. Känslan av perfektion blir inte sämre med det nästan fulländade soundtracket (Norah Jones, Cat Power, Amos Lee, Otis Redding, med flera). “My Blueberry Nights” är kanske Won Kar Wais mest fulländade film ur ett tekniskt perspektiv.

Men historien om Elizabeth, som en sen kväll stormar in på Jeremys Bronxcafé är monoton och saknar substans. Hennes förhållande är över och hon lämnar sina nycklar till caféägaren för att han ska distribuera vidare dem till ex-pojkvännen. Eftersom Kar Wai inte jobbar med manusskript bör det egentligen inte komma som någon överraskning att en del av hans filmer är tunnare än andra. Historien och karaktärsutvecklingen kommer man på efterhand. Kar Wai målar upp ett vykorts-USA med diners och neonskyltar, en nation där alla får en andra chans, där man dricker whisky och spelar poker . Han romantiserar inte USA, men han försöker skapa en så ärlig bild som möjligt.

Det faktum att det inte finns några manusskript att jobba utefter gör “My Blueberry Nights” intressant. Kar Wai har sin egen vision och filmen blir sålunda aldrig linjär. Han har också omringat sig med skådespelare som klarar av att improvisera och agera utan några tydliga ramar. Rachel Weisz, David Strathairn och Natalie Portman sticker ut. Att Norah Jones skådespelardebuterar i en sån här film är modigt, men hennes insats lämnar en del att önska, hon är helt enkelt alldeles för oerfaren för att lyckas hålla filmen på sina axlar.

“My Blueberry Nights” är en fröjd för öga och öron. Och det räcker gott och väl för att de 111 minuterna ska kännas välinvesterade. Med en starkare historia hade “My Blueberry Nights” mycket väl kunnat bli Wong Kar Wais bästa film.